Konferensen Durban II är igång och rapporter återfinns i dagens medieskörd. Jag såg precis ett inslag i Aktuellts 21-sändning. Det som kallas ett spektakel är Irans president Ahmadinejad och dennes uttalande om Israel. Uttalandet talar för sig själv. Det är uppenbart att Ahmadinejads agenda har varit att att använda den publicitet som konferensen erbjuder till att dryfta populistiska uttalanden som tangerar till antisemitism.
Ahmadinejads uttalande är ett problem för konferensen. Men på samma sätt som yttrandefriheten ska värnas när det gäller Muhammedkarikatyrer eller varulvbilder på Reinfeldt så var det riktigt att slå vakt om Ahmadinejads rätt att yttra sig på konferensen. Ett större problem än den iranske presidentens uttalande är det faktum att konferensen bojkottas av en rad betydelsefulla parter. USA och Israel har uteblivit med motiveringen att konferensen är ett forum för kritik mot Israel. EU har följt efter och därmed också Sverige.
Det finns två sätt att hantera det känsliga läge som har uppstått. Ett sätt är att öka polariseringen och därmed ge ännu mer utrymme till reaktionära krafter. USA, Israel och nu även EU har tydligt markerat att de vill se ett försvagat FN-konferens som saknar kraft och legitimitet för sina beslut. Beteendet är logiskt med tanke på Israels ockupation av Palestina samt USA:s imperialistiska expeditioner i Mellanöstern och globalt utspridda fängelsesystem. Samtliga gärningar har vid ett eller flertalet tillfällen fördömts av FN. Strax bakom USA/Israel följer EU:s NATO-länder tillsammans med en svans bestående av länder som Sverige.
Det andra sättet att tackla situationen är att följa Norges exempel – nämligen verka för att marginalisera de reaktionära krafterna för att stärka FN-konferensen. Norges utrikesminister, Jonas Gahr Störe, inte bara fördömde Ahmadinejads uttalande utan tog tillbaka initiativet genom följande,
By his intervention the President of Iran chose to place his country outside the margins of this declaration.
Freedom of speech – yes. But the document that we have agreed is also clear on the need to protect against the incitement of hatred. I heard the messages in the President’s speech – and they amount to just that: Incitement of hatred, spreading politics of fear and promoting an indiscriminate message of intolerance.
The declaration that we have agreed is not a finger pointing exercise, it is not listing one conflict after another. Today’s declaration is principled. We know there are many conflicts – too many conflicts – around the world between countries and within countries. The text aims at protecting people and individuals against the scourge of racism, discrimination and incitement to hatred.
The Iranian President’s allegations run counter to the very spirit and dignity of this conference. I will not respond to all the allegations. Through his message the president has made Iran the odd man out. And Norway will not accept that the odd man out hijacks the collective effort of the many.
Norge tar alltså sitt ansvar för att återupprätta idén om ett världssamfund som står starkt i sitt motstånd mot rasism och som i sin ambition markerar mot alla sorter av rasism. Med det sagt så är det viktigt att påpeka att USA, Israel och EU har – i och med bojkotten- i likhet med Iran stämplat ut sig själva som “odd man out“.
Och som vanligt gör den svenska regeringen allting fel. Det är allvarligt att regeringen har gett upp Sveriges röst i ett viktigt sammanhang som Durban II. Att rätta sig efter USA/Israel och inte närvara på en konferens som har målet att definiera rasism och enas om dess omfattning (vi pratar ändå om en rasism som är praktik i USA, Israel, EU-länderna och Sverige idag) är att sälja ut Sveriges självständiga röst och att försvaga FN. Det kommer inte att på något sätt hålla Ahmadinejad på mattan.
Läs också Kalle Larssons kommentar.
Andra som bloggat: Gaza; Peace n’ Freedom, Svensson