De senaste dagarna har på många sätt dominerats av debatt om och protester mot FRA-lagen. När beslutet nu är fattat och dammet börjar lägga sig, seglar en annan fråga åter upp i medieljuset – frågan om hur EU: s ledare ska hantera ded nesliga nederlag för unionen som irländarnas nej till Lissabonfördraget innebär.
I Bryssel ska toppmöte hållas i helgen. Reinfeldt ska dit och har på förhand instämt i kören av förnekare och förvanskare. Irländarnas röst räknas inte hos den elit som styr unionen. De röstade ju, liksom fransmännen och nederländarna för tre år sedan, fel. Det är välbekant, men tröttsamt. I EU och när det gäller omröstningar om EU-frågor, då gäller inte de regler som annars förväntas följas i demokratier. Nej, när det gäller EU, då finns bara ett rätt svar: ja. Ja, ska vi säga till demokratiinskränkande ekonomiska unionen, ja till militär upprustning, ja till minskad makt hos de nationella parlamenten och därmed för medborgarna. Jaa då. Inte ska man komma här och vara en trist nejsägare, och är man det, så spelar det ingen roll. Svarar man fel gills inte svaret. Det har som sagt blivit välbekant. Men väldigt, väldigt tröttsamt.
I DN spekuleras det idag litegrann inför helgens stundande toppmöte.
den här gången är det lilla Irland som röstat nej, och de flesta tycks eniga om att de länder som ännu inte har ratificerat fördraget, hittills har 18 gjort det, bör fortsätta med den processen. Den bakomliggande tanken tycks vara att i slutänden ha 26 medlemsländer som har godkänt fördraget mot ett, vilket sätter press på Irland.
Ja, så tycks det bli.
Det är anmärkningsvärt hur det alltid tycks vara möjligt att hitta bortförklaringar och ursäkter, hur det alltid är möjligt att med en axelryckning underkänna demokratiskt fattade beslut, i de fall då dessa går emot den utveckling av Europeiska Unionen som är planerad uppifrån.
Det känns inte som en högoddsare att satsa på att helgens toppmöte kommer att bestå av en serie ryggdunkningar och resultera i ett bekvämt och nonchalant konsensus om att irländarnas röst ska ignoreras.
Det är en skrämmande tid vi lever i.