Häng med Ung Vänster på Stockholm Pride

Under veckan pågår Skandinaviens största Pridefestival – Stockholm Pride. Ung Vänster och Vänsterpartiet är naturligtvis på plats, både i Pride Park och på seminarierna i Pride House.

Måndag 28 juni

Feministiskt Självförsvar
Kom och prova på feministiskt självförsvar och få verktyg för att hantera sexualiserat våld! Det är öppet för alla kvinnor och transpersoner. Inga förkunskaper behövs.

Tid: Måndag 28 juli kl 15.00-15.45
Plats: Pride House, Taket 

Därför Vänster – HBTQ-kamp i flera generationer 
Vi som är vänster har alltid gått före i kampen för HBTQ-personers rättigheter och det tänker vi fortsätta göra. Panelsamtalet kommer handla om hur kampen har sett ut förr i tiden, vad vår roll har varit och hur vi fortsätter att driva dessa frågor.

Tid: Måndag 28 juli kl 17.00-17.45
Plats: Pride House,  Bandler
Deltagare: Jan Hammarlund (musiker och vänsteraktivist), Hans Linde (Gruppledare Riksdag Vänsterpartiet), Tove Liljeholm (vice ordförande Ung Vänster)
Moderator: Johanna Granbom

Onsdag 30 juli

Träffa Stefan Lindborg i Pride Park
Under onsdagskvällen kommer Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg att vara på plats i Ung Vänsters och Vänsterpartiets tält i Pride Park. Kom och prata politik, ställ frågor och diskutera.

Tid: Onsdag 30 juli kl 19.00-21.00
Plats: Pride Park, Ung Vänster och Vänsterpartiets tält
Deltagare: Stefan Lindborg

Torsdag 31 juli

Vi förtjänar bättre!
Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg frågas ut om vad Ung Vänster vill göra för att göra livet bättre för HBTQ-personer.
Tid: Torsdag 31 juli kl 14.00-14.45

Plats: Plattanscenen
Deltagare: Stefan Lindborg, Förbundsordförande Ung Vänster
Moderator: Yrsa Rasmussen

Manifestation – låt HBTQ-flyktingar stanna
Vi kräver ett totalstopp för utvisningar av människor som riskerar förföljelse och förtryck på grund av sin könsidentitet eller sexuella läggning. Sverige ska bli en fristad för världens HBTQ-flyktingar!

Tid: Onsdag 30 juli kl 15.00
Plats: Mynttorget
Talare: Dina Viksten Abrahamson (Ung Vänster Storstockholm), Ivy Banda (RFSL Newcomers)
Facebookeventet hittar du här.

Lördag 2 augusti

Ät frukost och gå med Ung Vänster och Vänsterpartiet i Prideparaden
Vi samlas med bland annat Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt för frukost och pepp inför paraden.

Tid: Lördag 2 augusti kl 10.30
Plats:Tantolunden, håll utkik efter våra banderoller och flaggor

Stefan Lindborg talade i Emmaboda

Under lördagen besökte Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg Emmaboda. I samband med festivalen arrangerade Vänsterpartiet Emmaboda en dag på torget där Lindborg höll tal.

I talet togs bland annat den svenska regeringens agerande gentemot Israels attacker på Gaza upp:

– Jag vill se en regering som när Israel bombar ett av världens mest tätbefolkade område kallar upp den israeliska ambassadören till Utrikesdepartementet och fördömer deras krigspolitik. Inte en regering som vänder bort blicken, vägrar att se och vägrar att ta ställning. Sverige ska föra en utrikespolitik som utgår från solidaritet med världens förtryckta folk. Den 14 september är det val till riksdagen. Därefter är det dags att ta ifrån Carl Bildt nycklarna till Utrikesdepartementet.

Stefan Lindborg talade också om ungas otrygga villkor, antirasism och lyfte flera feministiska frågor, bland annat om musikfestivalernas sneda könsfördelning.

– Den manliga dominansen på sommarens festivalscener är i det närmsta total. Här på Emmabodafestivalen är 93 procent av akterna mansdominerade. Så här kan det inte få fortsätta. Nu krävs ett medvetet arbete från arrangörernas sida så att festivalscenerna blir jämställda. Jag hoppas komma tillbaka hit till Emmaboda nästa år och få se en rättvis könsfördelning i programmet.

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Några rader om Gaza

I Gaza bor människor som du och jag
som tänker, känner, drömmer och andas
men som nu bombas, såras och plågas.
Det faller tårar från mina ögon.

Människor uppmanas lämna sina hem
man lever i ett utomhusfängelse
attackeras från land, till sjöss, från luften.
Var kan man fly när ingen plats är säker?

Sommar i Sverige när jag hör om invasionen
någonstans mellan grillningen och kortspelet
så långt borta, men ändå känns det så nära.
Solidariteten börjar i insikten om att vi är lika.

Utrikesministern kräver soldater på marken
annars får israeliska barn inget normalt sommarlov
samma dag dödas fyra palestinska barn på en strand.
Rasismen är en fundamental del av ockupationen.

Tv visar hur ungdomar jublar när bomberna träffar
avhumaniseringen drabbar ockuperad och ockupant
på den ena sidan jubel, på den andra tårar.
Det mänskliga i oss kräver att vi protesterar.

Detta är inget krig utan ett övergrepp
ett systematiskt och brutalt våld
för att tvinga ett folk till underkastelse.
Omvärlden sitter tyst vid sidan om.

Så länge ockupationen består finns ingen rättvisa.
Så länge blockaden existerar finns ingen värdighet.
Så länge muren står där finns ingen frihet.
Så länge bomberna faller finns ingen chans till fred.

Ett Sverige för oss

Det är ingen slump att unga har otrygga jobb och att det inte finns tillräckligt med lägenheter samtidigt som riskkapitalister kan göra miljonvinster i välfärden. Det beror på politiska vägval. Vi som är unga betalar ett högt pris för högerregeringens politik. I deras Sverige bestäms våra möjligheter av vår bakgrund och makten över våra liv begränsas av vilka vi är. Att vara rik har aldrig varit lättare, medan livet för alla oss andra har blivit allt svårare.

Ung Vänster kräver nu ett Sverige som byggs för oss vanliga ungdomar och vi organiserar oss tillsammans för att kämpa för det. Samhället är alltid möjligt att förändra, men förändras aldrig av sig själv. För att göra skillnad måste man organisera sig. På valdagen den 14 september kan vi byta riktning. Sverige ska bli ett land där kampen för jämlikhet och rättvisa sätts i centrum. Vi ska ha fasta jobb med löner som går att leva på, en välfärd utan privata vinstintressen och rätt till en egen bostad. Vi har valt sida – har du?

Här hittar du vår valplattform.

Yara, 16: jag ska utvisas efter 12 år i Sverige

Gästbloggare:
Yara Hyasat, 16 riskerar utvisning till Jordanien.
Jag har bott i Sverige nästan hela mitt liv, men jag har inte för en sekund haft en normal uppväxt. Myndigheter har bråkat om mig, allt ifrån att ha hjälpt mig till att ha skadat mig. 2003 kunde jag och min familj ta oss till Sverige med anknytning till vår pappa, jag var 4-5 år. Obenägen att ens prata. Han fick oss att ljuga om vår identitet, för att det skulle bli svårt för oss att utvisas. Sagt och gjort, vi angav en helt främmande identitet, och jag som ett litet barn, som knappt begrep vad som hände stod där och försökte övertala inhumana myndigheter om att jag heter Tamara, och inte Yara. Mitt riktiga namn. Att jag var från Irak, inte Jordanien. Irak är ju väldigt krigsdrabbat, dit kan man omöjligen utvisa människor. Hela familjen hade uppehållstillstånd i ett år, tills min farbror bestämde sig för att berätta om min fars lögner för myndigheterna, och vårt uppehållstillstånd blev tillbakadraget. Men han berättade inte för myndigheterna om oss för att han är en ordentlig människa, snarare för att han först försökte utpressa oss på pengar. Jag var ungefär sex år då, men min pappa tog ännu ett aktivt beslut att jag, som inte lämnade fingeravtryck p.g.a. omyndig, ska ansöka igen i norra Sverige.

Sagt och gjort, ansökte igen, fast denna gång hette jag Dana. Jag levde under den identiteten i många år, i hopp om att Migrationsverket ska förbarma sig över mig, inte min far som i deras ögon är en lögnhals. Dom visste ju vad han tvingade mig göra redan när jag jag ljög första gången, dom anmälde oss till sociala myndigheter – men ändå ville dom ha mig utvisad med honom. Vi fick avslag gång på gång, så min pappa tog mig till Stockholm och sa att vi skulle ansöka där istället, under min riktiga identitet – Yara. Avslag.

När jag fyllde fjorton blev min pappa trött och besviken. Hur mycket mer ska vi behöva lida? Han ville ordna ett bra liv för mig, så han fixade papper åt mig så jag kunde åka tillbaka. Med andra ord: Han ville gifta bort mig till en rikeman i Mellanöstern mot min vilja. Min mamma, som vid det laget hade skiljt sig från honom, tog kontakt med sociala myndigheter för hon var rädd att samma sak som som hände min syster skulle hända mig. Min syster blev bortgift till en rik slemgubbe i Dubai, hon misshandlades och utnyttjades systematiskt i ett år, tills hon kunde ta sig över Sveriges gränser och leva som gömd här. Socialen tog mig, jag flyttade runt lite hos fosterfamiljer, kvinnojourer och behandlingshem i 2,5 år. När jag omhändertogs med hjälp av LVU tog Migrationsverket min mamma under förvar, för att dom visste att dom sociala myndigheterna låg under dom, d.v.s. att när Migrationsverket frågar efter mig måste min socialsekreterare säga vart jag befinner mig. På så vis kunde vi utvisas ihop. Min mamma hungerstrejkade, och när hon inte hade ätit eller druckit i 65 dagar slängde dom ut henne på vägen, hon var knappt vid medvetande. Dom sa åt henne att skriva under ett papper, som hon än idag inte vet vad det är. Hon hade inga pengar, ingen telefon, ingenting. Hon frågade om hon kunde få en biljett för att ta sig hem, men dom sa ”nej, det är inte vårt ansvar. du är fri nu”. Hon sov på gatan i två dagar, tills hon fick tag på telefon och kunde ringa min bror.

Migrationsverket blev också oroliga under strejktiden, hon åkte till sjukhuset gång på gång och hon blev väldigt svag, då kunde dom inte ta ansvar över henne längre. Dom gav henne avslag tre gånger under en månad, för att utvisa henne innan hon dör av svält. Asylkomittén har bevittnat detta. Under den perioden jag levde under skydden socialen kunde ge mig, ansökte jag om asyl multipla gånger. Jag fick avslag med anledningar som: Men dina bröder kan ju vistas i Jordanien, varför skulle inte du kunna? och ”vi litar ju inte på dig, det råder trovärdighetsbrister mellan mig och din pappa”
.

De kunde aldrig se mitt ärende som ett enskilt ärende, vilket det verkligen är. När jag ansökte gällde fallen endast mig. Inte min pappa. Han berörs inte av detta på samma sätt som mig. Jag ansökte med allt lagboken gav mig, jag är väletablerad i det svenska samhället, jag har kompisar här, jag är aktiv i Ung Vänster som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, jag har gått i skolan så ofta tillfället gavs, jag behärskar det svenska språket flytande, jag är lika mycket svensk som dig, detta land är lika mycket mitt land som ditt. Vi har hus här, vi har ett liv här.
Men i år fann Migrationsverket något särskilt intressant i mitt fall, så dom tog kontakten med min socialsekreterare och frågade henne lite grejer för att sedan öppna mitt ärende på nytt. Jag åkte till Migrationsverket i Göteborg 2014, jag berättade min historia, jag beskrev än en gång att jag var etablerad i det svenska samhället, att jag hade vänner här, att jag kämpat för att Sverige ska bli bättre som få andra. Jag berättade att min pappa vill skada mig, så som han skadade min syster, och att jag inte kunde få hjälp eftersom Migrationsverket stod över socialen. Dom kunde utvisa mig även fast en annan myndighet såg det som galenskap. Idag sade min advokat till mig att jag fått avslag även av dom. Jag ska till Migrationsverket på måndag, och då får jag reda på anledningarna. Men dom lär inte svara mycket mer seriöst än ”vi litar ju inte på din farsa”.

Var med och kämpa för att Yara ska få stanna! I Sundsvall ordnas demonstration på måndag, (mer info här) och Ung Vänster Skåne kommer också anordna aktiviteter. Dela hennes berättelse.

Ung Vänster-medlemmen Yara, 16 riskerar utvisning

Yara Hyasat är 16 år och aktiv medlem i Ung Vänster i Skåne. På måndag kl 14 ska Yara besöka Migrationsverket i Sundsvall för att meddelas orsakerna bakom avslag på hennes asylansökan, en av de otaliga ansökningar hon gjort. Yara kom till Sverige när hon var 4 år och hennes uppväxt har präglats av oro, myndighetskontakt och svårigheter med familjen.

– När Yara skrev till mig och berättade om att hon riskerar att utvisas, trots att hon bott här i nästan hela sitt liv, blev jag förbannad och ledsen på samma gång. Yara har varit aktiv i Ung Vänster Skåne i ca ett år och är en väldigt glad tjej. Istället för en sommar fylld av bad, sol och aktivism tillsammans med oss, är nu hennes framtid oklar. Yara har bott i Sverige sedan hon var fyra år gammal, det är här hon har sina vänner och det är här hon vill bo, säger Ung Vänster Skånes distriktsordförande Vilma Bolding.

Ung Vänster i Skåne och i Västernorrland mobiliserar nu för manifestationen i Sundsvall och i Malmö.

– Asylrätten i Sverige måste stärkas, det ska inte vara möjligt att växa upp här och sedan utvisas. Yara är en av många som behandlas på det här sättet, det är skandal. Hon kämpar för ett samhälle fritt från förtryck, och nu är det vi som kämpar för henne. Vi kommer göra allt i vår makt för att Yara ska stanna i Sverige, avslutar Bolding.

Läs Yaras berättelse här. Manifestation hålls i Sundsvall kl 13:45 utanför Migrationsverket.

För kontakt:
Pressekreterare Yrsa Rasmussen, 076-210 00 11
yrsa.rasmussen@ungvanster.se

Ung Vänster fördömer Israels bombningar

De israeliska bombningarna av Gaza har nu pågått under flera dagar och attackerna eskalerar kontinuerligt. Bland annat spekuleras det om Israel kommer att gå in med marktrupper på Gaza. Den utlösande faktorn bakom flygattackerna var kidnappningen av tre israeliska medborgare tidigare under sommaren. Kollektiva bestraffningar är inte tillåtet enligt folkrätten, istället för bombningar av civila borde de skyldiga till kidnappningen ställas inför rätta.

– De israeliska bombningarna av Gaza utgör ett brott mot folkrätten och måste fördömas. Gaza är ett av världens mest tätbefolkade områden och palestinierna som lever där gör det under fruktansvärda omständigheter. Israels flygattacker har redan dödat många civila och skadat ännu fler. Vi kräver att Sveriges regering bryter tystnaden. Omvärlden måste agera för att få ett slut på Israels attacker, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

Än så länge har omvärldens reaktioner på Israels agerande lyst med sin frånvaro. Detta vill Ung Vänsters ändra på.

– Världssamfundets agerande är viktigt. Ung Vänster förespråkar en bojkott av israeliska varor och att Israels förmånliga frihandelsavtal med EU avbryts. En rättvis fred förutsätter att ockupationen avslutas och den orättfärdiga blockaden av Gaza hävs, avslutar Lindborg.

För mer information:
Yrsa Rasmussen
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
076-210 00 11
yrsa.rasmussen@ungvanster.se

Upptrappningen riskerar att bli en katastrof för Gaza

Den 12 juni försvann tre israeliska tonåringar när de liftade runt på Västbanken mellan bosättningar. För en vecka sedan hittades kropparna. I onsdags kom uppgifter om att en sextonårig palestinsk pojke bränts levande till döds i en hämndaktion.

Nu trappas våldet upp. Raketbeskjutningar från Gaza besvaras med bombräder. I natt dödades 28 människor och över 150 skadades  i den så kallade ”Operation Protective Edges”. Flera barn ska ha funnits bland de dödade och skadade. De senaste veckornas upptrappning jämförs med attackerna under hösten 2012 som krävde över 160 liv.

Att fyra unga människor har mördats är sorgligt. Brotten ska utredas och gärningsmännen ska gripas och dömas, (tre män har i nuläget erkänt mordet på sextonåringen). Att morden istället används som en förevändning för en ökad våldsanvändning riskerar att bli en katastrof för hundratusentals Gazabor.

Gärningsmännen ska dömas. Men i ett rättssystem som bygger på orättvisa och kollektiva bestraffningar kommer det att vara olika måttstockar som råder. I det ena fallet sattes en militär operation in, med hundratals arresterade och flera döda som följd. I det andra fallet startades en reguljär polisoperation. I det ena fallet kommer gärningsmännen att ställas inför rätta i en civil domstol under civila lagar, i det andra inför en militärdomstol som dömer under militära lagar. För så blir det när ockupationsmakten får diktera villkoren.

Under tiden fortsätter bomberna att falla över Gaza. Igår gav Israels premiärminister Benjamin Netanyahu order om att utöka offensiven. Militären förbereder marktrupper och har kallat in 40 000 reservister. Gazaborna förbereder sig på en fortsatt upptrappning, kollektiva bestraffningar och fortsatta hämndaktioner.

Raketbeskjutningarna från Gaza ska fördömas, att ha för avsikt att skada eller döda civila är aldrig rätt. Men de som pratar om ”lika goda kålsupare” missar sammanhanget. Israel ockuperar Palestina. Det är en av världens absolut längsta ockupationer och den humanitära situationen på Gazaremsan är akut. Den israeliska blockaden förhindrar livsnödvändiga transporter, arbetslösheten är skyhög och hälften av alla invånare är barn. Det är svårt att få tag på rent vatten och FN betraktar Gaza som obeboeligt om bara några få år. En militär invasion med marktrupper riskerar att få förödande konsekvenser.

Än så länge är det knäpptyst från omvärlden. Än en gång blir det tydligt att ingen fred är möjlig så länge ockupationen pågår. Än en gång tiger det internationella samfundet.

Det finns ingenting glädjande i den senaste tidens händelseutveckling, bara sorg.

Klassblind kulturskymning

På Svenska Dagbladets kultursidor skriver Erica Treijs en krönika om en kulturpolitisk debatt som jag deltog i under Almedalsveckan. Med ord som ”kulturskymning”, ”visionslösa” och ”besvärande okunniga” recenserar hon debatten som Svensk scenkonst arrangerade mellan företrädare från alla ungdomsförbund. En betydande del av krönikan ägnas åt huruvida Hanna Wagenius (CUF) och jag har ”inkluderat kulturella värden i sin (vår) lekamen”.

När jag läser Treijs krönika blir jag först förvånad (har vi varit på samma debatt?), sedan tycker jag nästan det är lite lustigt (var jag på väg att hamna i mitt första kultursidebråk?). Men det finns ett allvar här också. Vem är Erica Treijs att sätta sig till doms över min kulturella bildning? Vi har, mig veterligen, aldrig träffats och aldrig pratat med varandra. Hon har därför ingen aning om mitt kulturintresse eller vilken kultur jag uppskattar.

Treijs skriver:

”När både Hanna Wagenius, CUF och Ung vänsters Stefan Lindborg raljerar med att de egentligen bara besökt Dramaten med skolan, övergår min bubblande ilska i ett slags avmätt sorg. Dessa unga vuxna har ännu inte inkluderat kulturella värden i sin lekamen – mött tvivlet av vad det egentligen innebär att vara människa, funnit tröst i en dammig och vältummad bok eller väntat på Godot timme ut och timme in för att sedan gå hem och sedan inse att, ja vadå? Kanske skulle de möta sig själva om hårddisken kraschade, mobilen la av och den politiska broilerfabriken drabbades av tillfälligt strömavbrott? Då kanske insikten skulle komma smygande: Att kultur är samhällets kärna, jagets stöttepelare, historiens samlade berättelser och framtidens gödningsmedel.”

Treijs krönika får mig instinktivt att vilja försvara mig. Jag vill skicka en bild på min bokhylla och skryta om de intressanta och fantastiska böcker jag har läst. Kanske skriva en recension av Richard III, som jag såg på Dramaten för några månader sedan. (Apropå försvarstal, så har jag minsann varit på Dramaten två gånger.) Skriva om musiken, hur den ger sammanhang och betyder mycket för mig. Krönikan väcker välbekanta känslor. Alla gånger som man känt sig dumförklarad, alla gånger man setts ner på och alla gånger man känner sig obekväm i specifika sociala situationer. Det sista inte för att man är oklar över hur man ska bete sig, utan för att man innerst inne vet att man aldrig kommer känna sig hemma i de miljöerna. Ja, det handlar om klass.

Det som Treijs beskriver som raljerande var en diskussion om det långa avståndet – det sociala, inte nödvändigtvis det geografiska – som många känner till Dramaten. Jag är glad för att vi gick på Dramaten när vi var på skolresa i gymnasiet. Det gjorde avståndet kortare för mig. Klassamhället skär rakt igenom hela livet och påverkar även hur vi förhåller oss till kultur. Det är inte raljant att föra fram ett klassperspektiv i en debatt om kulturpolitik, det är nödvändigt. Klassblindheten på Svenska Dagbladets kultursida däremot är raljant.

Bara utgångspunkten Treijs väljer är talande. Från ovan betraktar hon oss och bedömer vår bildning. Det kulturella etablissemanget borde fundera på vad deras snobberi får för konsekvenser. Den som får höra att man inte inkluderat kulturella värden i sin lekamen om man inte har läst I väntan på Godot, blir inte mer sugen på att läsa Samuel Beckett eller någon annan nobelprisvinnande författare. På samma sätt kommer den som blir idiotförklarad för att man inte har varit på Dramaten, knappast vilja gå dit och se en pjäs. Sedan när blev kulturell bildning en fråga om (enbart) vem som springer på flest kulturinstitutioner, har läst flest klassiker eller ur huvudet kan citera en brittisk filosof?

I krönikan väcks frågan om jag har ”mött tvivlet av vad det innebär att vara människa”. Jodå, det har jag gjort. Klassamhället, där makt och livsvillkor sorteras utifrån taxeringskalendern, får mig att tvivla på vad det är att vara människa. Ett ekonomiskt system där en man kan kontrollera resurser motsvarande ett litet lands BNP får mig inte att tvivla på människan eller mänskligheten, snarare skapar det tvivel gentemot de strukturer som styr hur vår värld organiseras. Så visst tvivlar jag, men förmodligen skiftar tvivlet beroende på perspektiv, hur man ser sig själv i förhållande till andra. Det är bara en av anledningarna till varför ett klassperspektiv är nödvändigt i den kulturpolitiska debatten.

Jag kommer fortsätta ta mig friheten att debattera kulturpolitik, gå på teatern när jag känner för det och läsa de böcker som jag är intresserad av. Fortsätta hävda att kulturens finansiering är viktig och att kulturen borde ses som en del av välfärden. Med en dåres envishet kommer jag fortsätta slåss för ett kulturbegrepp som är bredare än enbart det som går hem på Svenska Dagbladets kultursida. Även i framtiden kommer jag vara tydlig med att vänsterns viktigaste kulturpolitiska uppgift är striden för att göra kulturen tillgänglig för alla oavsett klasstillhörighet.

 

 

Vi får betala – ungas ökande ekonomiska otrygghet

Mer än var tredje ung som är ensamboende lever med låg ekonomisk standard. (Enligt SCB en inkomst på under 60 procent av medianinkomsten.) Alltså, vi tar det igen: en av tre.

Idag släpper Ung Vänster rapporten Vi får betala – ungas ökande ekonomiska otrygghet. Och siffrorna talar sitt tydliga språk – i takt med att marknaden har tagit över har otryggheten brett ut sig. Sedan mitten av nittiotalet har andelen unga som lever under låg ekonomisk standard så mycket som fördubblats. Och det är både socialdemokratiska och borgerliga regeringar som har låtit unga betala för den förda politiken.

Det hela har varit en tämligen dyr affär. Vi har fått betala med en ökad otrygghet, både på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, i skolan, med vår plånbok och med vår hälsa. Fler är arbetslösa och fler jobbar på någon typ av osäker anställning. Fler tvingas bo hemma mot sin vilja. Fler mår dåligt.

Otryggheten skär rakt igenom våra liv. Att sakna en inkomst man kan leva på är en uppenbar svårighet. Men osäkerheten är också ett problem i sig. Att inte kunna planera sitt liv eller sin ekonomi är i längden ohållbart. (Man borde väl egentligen inte bli förvånad över att över hälften av alla med tillfälliga anställningar uppger att de mår psykiskt dåligt.) Otryggheten frestar på.

Vi som är unga är naturligtvis inte isolerade från resten av samhället – att fler unga lever med små marginaler speglar stora samhällsförändringar. Och med en sådan tydligt negativ utveckling är det lätt att tro att Sverige snart står på ruinens brant, när sanningen i själva verket är den motsatta – Sverige är rikare än någonsin. Men det är knappast vi som får ta del av kakan när marknaden och högerpolitiken får styra.

Det är dags för en politik som sätter rättvisa och jämlikhet i centrum, inte vinstjakt och skattesänkningar för de rikaste. Det är dags för trygga jobb, hem för alla, höjda studiemedel och inte minst  – en kriskommission mot otryggheten.

Läs mer i rapporten och läs också Stefan Lindborgs artikel i Göteborgs-Posten idag om hur Sverige har svikit oss unga.