“Det kunde ha varit jag”, konstaterade journalisten Johanna Koljonen i ett twitterinlägg i tisdags, syftandes på anmälan mot Assange. Det blev, såvitt jag kan utläsa ur twitterflödet, starten för den nu, tre dagar senare, vitt spridda och omdiskuterade hashtaggen #prataomdet.
Våldtäkt är enkelt. “Allt som händer efter ett nej är våldtäkt”, är en vanlig vardagsdefinition, som de flesta är eniga om. Men i konkreta, reella fall är det ofta svårare. Då kommer förklaringarna och ursäkterna. “Inte han som är så trevlig”. “Hon retade nog upp honom”. “Våldtäkt är förstås fel, men är det inte ofta så att tjejer helt enkelt ångrar sig efteråt och polisanmäler falskt?”. ”Han var ju så full”. Principen är inte längre så självklar. Bjästafallet är ett typexempel.
Men för att komplicera det hela ytterligare, finns det något som är ännu krångligare. Gråzontillfällena. Ni vet, sådana där gånger då man känner att det blev fel, att gränser överträddes. Man ville först, men inte på det sättet eller plötsligt inte längre. Man kanske inte sa något, men visade att man inte ville. Eller så spelade man med, för att inte behöva ta en diskussion. Man kanske var kär och ville att han skulle gilla en, så man sa inte nej fast det var obehagligt. Efteråt kände man sig utnyttjad. Vad borde hon ha gjort? Vad borde han ha gjort?
En tjej skriver i twitterflödet: “Jag önskar att han slutat tänka på sig själv och sett kroppsspråket, men jag sa aldrig nej tillräckligt högt. Jag viskade bara.”
För att föregå eventuella upprörda kommentarer – det handlar inte om att vare sig ändra i lagstiftningen eller att hävda att killar borde vara tankeläsare. Det handlar om att börja prata om gränsdragningarna, ansvar och vad som kan göras. För så här kan det inte få fortsätta. Förra året anmäldes (notera: anmäldes, inte begicks; enligt Brottsförebyggande rådet anmäls bara 10-20 procent av fallen) 15 500 sexualbrott i Sverige, varav 40 procent gällde våldtäkt. Det är toppen på ett isberg av gråzonssituationer. Jag tror de hänger ihop, att problemen bottnar i ojämställdheten, och att den diskussion som väckts nu är viktig för att komma någonvart med att lösa problemet.
Så gå in på twitter, sök på #prataomdet, eller på bloggen med samma namn, där det finns texter på temat. Läs, begrunda, och om du vill – prata om det själv. På twitter, här, med bästa vännen, med skolkuratorn, med din partner, på en anonym blogg, vartsomhelst. Du bestämmer.
________________________
Uppdatering: bra intervju i DN med Johanna Koljonen. Ny hemsida uppe: prataomdet.se