Jag blir snart galen av diskussionerna som pågår om Julian Assange och anmälningarna mot honom. Flera kloka människor har redan skrivit om det, men för att bevara min egen sinneshälsa måste jag upprepa det: håll isär tankarna!
Å ena sidan – Wikileaks är toppen, å andra sidan – det är likafullt möjligt att Julian Assange kan ha begått de övergrepp han är anmäld för, och detta måste i normal ordning prövas rättsligt. Att det senare inte är glasklart, ens i vänsterkretsar, gör mig glödande förbannad.
”Det slår aldrig fel. När en känd man misstänks för våldtäkt stämmer en kör av försvarare upp och vittnar om det orimliga i att ens framföra en sådan anklagelse. Det gäller i begränsade kretsar som i Bjästa där invånarna i en liten ort, med få undantag, gjorde den tvärsäkra bedömningen att den hygglige killen de alla kände aldrig skulle kunna göra något sådant.
Och det gäller i den breda offentligheten som i fallet med Julian Assange. En person som gjort så viktiga insatser för öppenhet och insyn, som satt självaste USA på pottan kan bara inte vara en våldtäktsman. De mest fantasifulla konspirationsteorier florerar därför nu om vad som egentligen ligger bakom gripandet.”
Ett exempel på konspirationsteorierna Brink talar om, kan bloggaren ”Svensson” få tjäna som exempel på. Han skriver:
“Utöver detta menar jag också att man på goda grunder kan ifrågasätta minst en av våldtäktsanmälningarna. Nämligen den från socialdemokraten Anna Ardin. För det är helt klart så att man kan misstänka henne för samröre med US-amerikanska underrättelsetjänster. Det är möjligt att hon inte har sådana kontakter, men de skulle kunna finnas där. Något som gör anmälan mot Julian Assange klart misstänkt som jag ser det.”
Jag har två råd till Svensson och hans åsiktsfränder: plocka av foliehatten och gå en kurs om sexualiserat våld.
Det är, för att ta till i underkant, ytterst osannolikt att de två tjejer som anmält Assange för övergrepp är utsända av CIA för att rigga en honey-trap att snärja karln i, för att sedan polisanmäla (och stå ut med publikt spott och spe i bästa Bjästa-anda), så att Sverige sedan ska utlämna honom till USA.
Konspirationsteoretikerna tyckte sig få vatten på sin kvarn när det visade sig att Anna Ardin hade twittrat om Assange dagen efter det anmälda övergreppet. Det togs som intänkt för att hon nog fabricerade det hela. Men nu ska ni få höra (här kommer den där kursen jag rekommenderade): sexualbrottsoffer reagerar inte alltid i enlighet med standardformulär 1A. I själva verket finns det inte ens något sådant formulär, något “rätt” sätt att reagera på vid övergrepp. Det finns däremot en rad vanliga reaktioner. En del förnekar vad som har hänt. Hos en del förekommer bortträngning, en mekanism som innebär att man trycker undan känslomässiga reaktioner som är för svåra att hantera omedelbart efter ett trauma. Dissociation är vanligt, vilket kan upplevas som att man ”lämnar kroppen” under ett övergrepp. Det kan i sin tur leda till att man inte kan minnas vad som hänt efter traumat. För vissa kommer minnena tillbaka kort tid efteråt, hos andra först efter en lång tid av bearbetning, hos ytterligare andra inte alls.
Slutsatsen är att en twitter-post morgonen efter ett anmält övergrepp inte innebär att det finns belägg för att hävda att övergreppet inte har skett.
Det är, som Josefin Brink påpekar, mycket vanligt att våldtäktsoffer eller offer för annat sexualiserat våld bemöts med oförståelse och skuldbeläggande, för att de inte uppfyllde bilden av hur någon som utsatts för övergrepp “borde” reagera. (Lästips: ”Flickan och skulden” eller ”Liksom våldtäkt, typ”.) Det är också mycket vanligt att folk i generella ordalag fördömer våldtäkt, men att de i konkreta fall bortförklarar och ursäktar den misstänkta gärningsmannen. ”Nämen inte han, som är så trevlig”-syndromet, kan vi kalla det. Inget nytt under solen, men i det här fallet – när de anmälande tjejerna fläks ut i hela världens media och konspiratörer av alla politiska färger tävlar i att skuldbelägga och misskreditera – ger det mig extra mycket magont.