Carl Bildt och konsten att undvika viktiga frågor

I förmiddags var det utrikespolitisk debatt i riksdagen. En tillställning som ärligt talat inte var jättespännande. Det var knappast några nya ambitioner eller mål som kom upp på tapeten. Tvärt om. Det mest nyskapande Carl Bild nämnde var att innan årets slut ska alla ambassader ha ett konto på Facebook och ett på Twitter.

Mycket fina ord och en hel del floskler hinner passera under en riksdagsdebatt. Samtidigt var kanske det mest talande just det man från regeringes och Carl Bildts håll valde att inte tala om. För är det någonting vår svenska utrikesminister har gjort sig känd för så är det förmågan att undvika att svara på besvärliga frågor. Eller rättare sagt, förmågan att prata om vad som helst utan att få någonting sagt. Här följer en kort lista över ministerns favoritämnen att inte prata om i en utrikespolitisk debatt.

Topp fem ämnen att undvika för en svensk borgerlig utrikesminister:

1. Sveriges stöd till diktaturer
Genom handel och exportkrediter har Sverige gett sitt direkta stöd till länder som Iran, Syrien och Saudiarabien, länder som fängslar oppositionella och förföljer sin egen befolkning. På uppdrag av Vänsterpartiet har Riksdagens Utredningstjänst undersökt det svenska statliga stödet till investeringar och handel med diktaturer i Nordafrika och Mellanöstern. Det handlar om miljardtals kronor från den statliga myndigheten Exportkreditnämnden. Pengar som både legitimerar och finansierar totalitära regimer. (Läs gärna mer om det i Hans Lindes debattartikel i GP idag.)

2. Vapenexporten
Inte heller vapenexporten är något favoritämne hos utrikesministern. Sverige ligger i topp tio bland de länder i världen som exporterar allra mest vapen, faktiskt allra mest om man räknar utifrån befolkningsmängd. Många gånger exporterar vi till precis samma länder som gjort sig kända för att konsekvent bryta mot folkrätt och mänskliga rättigheter, trots att det strider mot våra egna regler. Men likt vatten på en gås har Carl Bild lyckats skaka av sig frågorna kring vapenexporten, på samma sätt som han tidigare meddelat att han har svårt att se skandalen i Sveriges vapenaffär med Saudiarabien.

3. Den orättvisa världsordningen
Ständigt dör människor runt om i världen på grund av svält och sjukdomar. Tusentals kvinnor avlider varje vecka i sviterna av en förlossning för att det saknas tillräcklig kunskap och rätt hjälpmedel. Fattigdomen och hungern biter sig kvar på jorden, varje dag och varje minut. Alldeles i onödan. För mänskligheten har aldrig varit rikare. Vänsterpartiets Hans Linde sa det mycket bra i debatten – den politik som förs är en politik för välbärgade snarare än hungriga och fattiga. Så länge det finns de som tjänar på en ojämlik världsordning så kommer den att bibehållas. Men den här regeringen har visat ett tydligt ointresse för att på allvar göra någonting åt det lidande miljontals människor lever i.

4. Klimatet
Trots att klimathotet är en av vår tids ödesfrågor så ägnas det inte särskilt mycket utrymme i regeringens utrikespolitiska deklaration. Man nämner att man vill skydda arktiska områden mot oljeutsläpp, en ambition som ska läsas i ljuset av att man trots allt ställer sig positiva till borrningen i stort. Och trots fina ord om bistånd och humanitär hjälp i deklarationen ska man minnas att i verkligheten minskar biståndet drastiskt. Fler saker ska nu inkluderas i det som tidigare handlade om biståndspengar och inte minst har Sveriges klimatbistånd till fattigare länder minskat. Enligt Riksdagens Utredningstjänst rör det sig om flera hundra miljontals kronor. I en tid när klimathotet är mer konkret än någonsin och människor flyr från extrem torka, stormar och översvämningar krävs ett ansvarstagande från världens rika länder. Det är trots allt vi i Nord som i mångt och mycket står skyldiga inför klimatförändringarna.

5. Försvaret 
Slutligen nämner man gärna säkerhetspolitiken, men undviker i samma andetag att prata om den svenska försvarsförmågan. När ÖB Sverker Göranson i en intervju med SvD menade att det svenska försvaret bara klarar av att hålla gränserna i en veckas tid blev det rabalder på ledarsidorna. De senaste åren har försvaret genomgått en enorm omorganisering och man står inför ett antal inte helt obetydliga problem som rör personalförsörjning, materialkostnader och skenande utgifter. Alliansregeringen har inte kunnat enas om hur man ska hantera problemen och det blev inte bättre när statsminister Fredrik Reinfeldt gick ut och benämnde det svenska försvaret som ett särintresse. Det är inte kul att prata om frågor man inte har några svar på och på så vis är det förståeligt att man från regeringens sida hellre lägger locket på.

Någonting hoppfullt med debatten var ändå Socialdemokraternas Urban Ahlins krav på en märkning av israeliska varor från ockuperat område. En märkning både Storbritannien och Danmark redan infört. Det är ett klokt steg i rätt riktning. Så länge Israel fortsätter sin ockupation av Palestina så måste omvärlden sätta press. 



Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar