Medan hela världen riktar blickarna mot Jerusalem för att fira Mellanösterns enda vitala demokratiska stat, som har blomstrat i all oändlighet sedan dess bildande för exakt 60 år sedan, fortsätter den demokratiska staten angreppen mot det ockuperade palestinska folket. Även idag, den 14 maj 2008, har civila fått sätta livet till. Dock är det oundvikligt att i sammanhanget nämna det faktum att staten Israel är en demokrati och detta ger dess regering och militär att fördriva och ockupera ett folk som har fråntagits sitt land, sina rättigheter och sin värdighet.
För övrigt har Human Rights Watch (HWR) och två israeliska människorättsorganisationer, Gisha Legal Center for Freedom of Movement and Physicians for Human Rights-Israel, uppmanat Bush att kräva ett stopp på blockaden mot Gaza. Man kallar blockaden för kollektiv bestraffning.
Sari Bashi, Gisha, säger,
“Given the extent of US financial and military support for Israel, President Bush needs to speak out clearly against Israel’s closure of Gaza. The United States should not be party to a policy that punishes civilians for the actions of these armed groups.”
HWR visar också på hur Gaza och hela dess befolkning har tagits gisslan av ockupationsmakten. Bashi fortsätter,
Israel’s control over Gaza’s borders, airspace, territorial waters, tax collection, and population registry means it still bears legal obligations as the occupying power under international humanitarian law. On top of that, Israel has made itself Gaza’s major source of electricity and sole source of fuel needed for transportation and the functioning or water, sewage and sanitation, and health facilities.
The laws of war, which apply to military occupations, prohibit the occupying power from attacking, destroying, or withholding objects essential to the survival of the civilian population. Under the Fourth Geneva Convention, Israel is obliged to protect the rights of Palestinians to freedom of movement, to secure access to health care and education, and to lead normal lives.
Men en sån här dag ska man ju inte kritisera en sann demoktrati. Det man istället ska göra för att rädda Israels anseende är att samla bombhögerns parlamentariska gren för att bygga fabler i olika dags- och kvällstidningar. Tydligen är verkligheten alltför obekväm att prata om. Den betydande skillnaden mellan den judiska och arabiska befolkningen i tillgänglighet till arbets- och bostadsmarknad och utbildning nämns inte. 2003 stämplade Benjamin Netanyahu araberna i norra Israel som “Det demografiska hotet”. Hur araber behandlas som fullvärdiga medborgare när de stämplas som inre hot kan man spekulera i.
Minorities At Risk (MAR) kommer med följande rörande den arabiska befolkningen i Israel,
Arabs in Israel, although full citizens under the law, suffer political discrimination based on decades of social exclusion. As an ethnic democracy, the nationalism inherent in Israel’s foundation as a “Jewish state” is at odds with its political basis of democratic governance vis-à-vis the Arab minority. Although there is no official policy of discrimination, Arabs are restricted from military service and political organizing (as a 1985 law has required that to participate in elections Arab parties must accept the legitimacy of Israel as a Jewish state).
[…]
De facto discrimination also occurs against Israeli Arabs in the economic sphere. Tangible benefits in housing, employment, taxes, and education are provided by the government upon completion of military service, yet Arabs are barred from the military.
Enligt MAR har även censur mot arabisk media förekommit,
In 2001 there was a sight worsening of political freedoms for Arab Israelis because Israeli authorities stepped up enforcement of censorship regulations and monitored Arabic newspapers based in East Jerusalem, sometimes ordering newspapers to halt publication of stories about the current intifada until the story first appeared in the Israeli media, or even closing newspapers down as in the case of the Arab publication Sawt al-Haqq Wal-Hurriya.
I Sydafrika rådde ett apartheidsystem baserad på ras. Den israeliska staten kan i bästa fall kallas en etnodemokrati, där ickejudar är diskriminerade, där demokratin är reserverad för en specifik etnisk religiös grupp. Demokratin är satt på undantag. Ockupation råder.