En kvinna skriver på sin blogg om att det är märkligt att en multinationell klädkedja väljer att ha en dömd sexualförbrytare på sina tröjor och möts av dödshot mot sig och sina barn. En känd journalist granskar de högerextrema sajterna på nätet och tvingas skaffa säkerhetsfönster och överfallslarm. En skådespelerska håller en monolog på en teater i förorten och hotas till livet genom anonyma telefonsamtal. Två tjejer deltar i en morgonsoffa på TV om att det även inom spelcommunityt kan råda en sexistisk stämning och hängs under hot ut på internetforum.
Hotet om våld mot kvinnor i offentligheten är inte unikt, varken i omfattning eller genom historien. Det räcker att vara en kvinna med en åsikt för att mötas av en uppsjö mer eller mindre kreativa hot, inte sällan relaterade till sexuella övergrepp. Det är inte ens alla gånger man behöver ha en åsikt, det räcker med att uttrycka sig. Eller bara ha hår under armarna.
Kvinnohat och främlingsfientlighet går hand i hand. Fascistiska och rasistiska strömningar har alltid gått i främsta ledet för attacker mot kvinnors rättigheter. I takt med att främlingsfientliga krafter vinner mark runt om i Europa slår de reaktionära framgångarna mot grundläggande värden som rätten till sin egen kropp. När rasistiska och fascistiska partier tar sig in i parlamenten banar de väg för “vardagshatarna” och vice versa. Gränsen för vad som är okej att kalla en annan människa förskjuts, våldtäktsskämt blir vardagsmat och dödshot blir en argumentationsteknik. De som möter kritik spelar det kränkta yttrandefrihetskortet. (Men det får man väl inte säga i det här landet…) Som någon jag inte minns vem det var redan formulerat det – trollen är de etablerade rasisternas förtrupper.
Först märker man ingenting särskilt, men ju fler exempel, desto tydligare klarnar bilden av vår samtid. Författaren Maria Sveland skriver i DN: ”Hur märker man att kartan håller på att ritas om? Man läser något här, ser något där, små tecken som vart och ett för sig inte behöver betyda något väsentligt men som tillsammans bildar ett större sammanhang. Kroppen reagerar först, ett ordlöst fladder i bröstkorgen, värken i magen och så plötsligt framträder bilden allt tydligare och obehagligare.”
I kommentarsfält, på bloggar och på hemsidor stormar det redan. Där pågår striden mot feministerna för fullt. Det är ett hat riktat mot kvinnor, inte enbart på grund av deras politiska åsikter, utan just för att de är kvinnor.
Män hotar med sexuellt våld eftersom de vet att de kan göra det. Även om långt ifrån alla män är sexualförbrytare så är hotet om våld ständigt överhängande för den kvinnliga delen av befolkningen. Det kan handla om att man tvingas ta omvägar hem på kvällen eller att man alltid har 112 inknappat på mobilen när man går genom en mörk park. Men det kan också handla om att man väljer omvägar i skolkorridoren för att slippa grabbgänget eller låter bli att hamna i enrum med den före detta äkta maken. För många är den rädslan en så naturlig del av vardagen att man inte ens tänker på den, utan bara anpassar sig.
Det går inte att avfärda hotarna och hatarna som misslyckade undantag. De är alla en del av den könsmaktsordning som alltid har satt sig i vägen för kvinnors frigörelse. Det hat kvinnliga skådespelare, kvinnliga journalister och kvinnliga gamers möter är tusenfalt större än vad som riktas mot deras manliga kollegor. Det är dags att vi börjar prata om hatet för vad det faktiskt är. Ett hat mot feminister, men också ett kokande, bubblande hat mot kvinnor.