Uttalande antaget på Ung Vänsters Kongress
6 januari 2021, digitalt
Under en lång tid har det talats om stora problem i vården. Med lågavlönad sjukvårdspersonal, överarbetade sköterskor och underfinansiering har vården fortsatt försämrats drastiskt. Under vintern har Sverige gått in i coronapandemins andra våg. Smittspridningen och behovet av intensivvård har ökat kraftigt. Denna extra belastning läggs på en sjukvård som redan innan pandemin var tungt belastad. Personalbrist och beordrad övertid har blivit vardag när allt färre vårdarbetare tvingas göra allt mer.
Vårdkrisen är ett symtom efter decennier av nyliberal politik som präglats av ständiga nedskärningar och privatiseringar. Vårdarbetare har länge sagt upp sig på grund av för hög arbetsbelastning med usla löner och villkor. Gång på gång har de vittnat om kronisk personalbrist, fysisk påfrestning och psykisk stress. Inte minst har personalen under de senaste åren allt mer tvingats underkasta sig klumpiga och rigida system enligt New Public Management-principen, där vården på grund av politikernas vilja till “effektiviseringar” måste underkasta sig ständig mätbarhet och minutscheman. Omvårdnad går inte att mäta, och kapitalismens vilja att alla verksamheter ska fungera som företag står i skarp kontrast mot hur alla anställda vet att det egentligen fungerar.
Istället för att utveckla den offentliga sjukvården har många regioner valt att privatisera större delar av den. Vår gemensamma vård säljs ut till den som bjuder högst eller har de rätta kontakterna, med katastrofala konsekvenser för vårdarbetare. Samtidigt som de anställda inom privat vård har fått stramare scheman, färre kollegor och sämre löner plockades det år 2019 ut 553 miljoner kronor i vinst av de fem största privata vårdbolagen. De borgerliga partierna och Socialdemokraterna har turats om att såga i välfärden för att se till överklassens intresse av kortsiktig vinst.
För att stå redo inför en kris krävs det att vården har en överkapacitet. Sverige gick in i coronapandemin med det motsatta. Taktiken för att lösa krisen har varit att piska vårdarbetarna till att arbeta mer och mer. Samtidigt som de hyllas som hjältar runt om i landet betalas de tillbaka med försämrade arbetsförhållanden i en redan kass situation. Parallellt med betydelselösa applåder skuldbeläggs de för brister orsakade av politiker och vårdföretagare. Då vårdyrken är kvinnodominerade så har detta skuldbeläggande sin grund i könsmaktsordningen. Kvinnor förväntas vara omhändertagande och självuppoffrande oavsett vilka krav som ställs. Den som säger upp sig i protest mot en kaosartad situation ses som oansvarig och självisk. Samtidigt innebär ansvaret vård- och omsorgspersonal bär för sjuka och svaga att deras möjlighet till konfliktåtgärder kraftigt försvåras.
Vi befinner oss i en ohållbar situation och vårdarbetarna förtjänar bättre. Det som saknas är inte pengar, utan viljan att använda dem rätt. De dryga 553 miljoner kronor som årligen plockas ut i vinst borde istället användas till införande av kortare arbetsdagar med bibehållen lön eller anställa de 17 500 sjuksköterskor som summan motsvarar. Det är dags att sätta vårdarbetarnas villkor före riskkapitalisternas vinster och de rikas skattesänkningar.
Det går inte att betala hyran med applåder, och att bli kallad hjälte hindrar ingen från att bli utbränd. Istället för symbolhandlingar och tomma ord kräver Ung Vänster att vårdarbetarna får fler kollegor och större inflytande över sitt arbete. Det måste bli slut på nedskärningar i vården, mer personal måste anställas med trygga anställningsformer och schyssta arbetsvillkor måste garanteras. Om dagens utveckling fortsätter står vi inför en förödande massflykt från vårdyrkena.