Du beskyller en ensam 18-åring för strukturella problem, Malou!

Under fredagen den 6:e december intervjuades rapparen Greekazo i programmet Malou efter tio. Intervjun handlade inte, som man kanske hade förväntat sig, om Greekazos musik och budskap, utan istället anklagade Malou rapparen för att romantisera våld och knark. Tillsammans med Anders “Arga snickaren” Öfvergård ställde Malou Greekazo till svars för strukturella samhällsproblem som gängvåld och ökad drogkonsumtion, och avbröt honom konsekvent när han försökte svara på deras frågor. Intervjun skiljer sig markant från när Malou bara några veckor tidigare intervjuade rapparen Nils ”Einár” Grönberg i samma program. Einár gavs utrymme att beskriva sin musik, sina texter och berätta om motgångar som han mött i livet. Einárs intervju väcker sympati för honom som person och, till skillnad från intervjun med Greekazo, tillåts han uttrycka sin mening och berätta om sina erfarenheter utan att direkt bli ifrågasatt för sina texter, vilka precis som Greekazos berör våld och droger.

Hur de två unga männen blir bemötta skiljer sig brutalt åt. En ska ifrågasättas och skuldbeläggas medan den andra ska hyllas och uppmuntras. Som Madeleine Eliza uttrycker det i en intervju med expressen (https://www.expressen.se/tv/noje/influencerns-kritik-mot-malous-intervju-fick-jatteont-i-hjartat/) riskerar Malou efter tios intervjuer att få folk som identifierar sig mer med Greekazo än med Einár, att känna sig ställda mot väggen. Därutöver har programmet, utifrån de stora skillnaderna mellan intervjuerna, anklagats för rasism på sociala medier. Oavsett blir det, när man jämför de två intervjuerna, uppenbart att vi idag behandlas väldigt olika beroende på vår bakgrund, hur vi ser ut och vad vi heter.

Ytterligare ett exempel på hur fördomarna och rasismen i samhället kan ta sig uttryck står att finna i Jessica Almenäs och Lovisa Sandströms podd, Träningspodden. Där svartmålar programledaren och bloggaren vissa förorter i Stockholm och människorna som bor där. Husby beskrivs exempelvis som ett ställe där “man inte ska hänga ensam på kvällarna”, som är “otryggt och invandrartätt”. De utmålar tjejer från förorter som aggressiva, läskiga och hotfulla medan de själva (två kvinnor från Stockholms innerstad) beskrivs som väluppfostrade och “välkammade”.

Dessa två exempel sammanfattar på många sätt det samhälleliga samtalet idag. Det rasistiska “vi” och “dem”-snacket blir allt vanligare och enskilda 18-åringar beskylls för samhällets strukturella problem. Samtidigt som man väljer att inte prata om den politik som skapat dessa problem.  En politik som sågar och skär i det vi sägs äga gemensamt,som urholkar skolan och välfärden, som attackerar de sociala skyddsnäten och ökar klassklyftorna. Denna politik är en grogrund för polarisering och splittring mellan människor, för brottslighet och för ökat våld i samhället. 

Politikerna skapar och återskapar ständigt de strukturella problem vi ser genom rasistisk signalpolitik och att inte satsa på välfärden, på allas rätt till arbete och bostad. Deras politik föder ökad otrygghet för flertalet av oss och samtidigt skyller de ständigt denna otryggheten på oss som i själva verket drabbas av den. Deras lösningar på otryggheten de själva skapat är “hårdare tag” och batongpolitik. Istället för att driva på för social trygghet, en fungerande skola och för allas rätt till en meningsfull fritid satsar man på höjda straff och fler poliser. Förutom de rasistiska undertonerna i motiveringarna till förslagen ligger det absurda i att varken kriminologer eller polischefer håller med om den förda politiken, vilket lyfts i exempelvis följande artiklar: (https://www.gp.se/nyheter/14-polischefer-h%C3%A5rdare-straff-l%C3%B6ser-inte-g%C3%A4ngproblemen-1.19270094?fbclid=IwAR0jNAxoI281zYvBGJ1PAf0rpXK1HXsIkzxldScV42uF0xffTopPD9Hme1M och https://www.dn.se/debatt/kriminalpolitisk-kapprustning-bortser-fran-forskningsresultat/?fbclid=IwAR1qTI-Edfm8ZnBmMXBG_lphIZSDJjYdtVWh4yqMXrrJ7SX3pciXfT3-G7k). 

För att göra upp med kriminalitet, otrygghet, utanförskap och våld behöver vårt samhälle byggas utifrån radikalt andra premisser. Människor behöver känna hopp inför framtiden, känna att de har makt över sitt eget liv och sin vardag och kunna vara med och fatta beslut om sådant som rör dem. Vi måste kunna förvänta oss att vår rätt till bra utbildning, arbete och bostad gäller alla – oavsett vem man är, var man bor eller hur tjock plånbok man har. Samhällets sociala skyddsnät måste utvecklas istället för att avvecklas och grogrunden för ökad rasism, klassamhället, måste krossas. För att nå dit krävs andra lösningar än de batongpolitikerna föreslår och många av lösningarna finns inom gräsrotsrörelserna i de områden som nu svartmålas, så som i Förorten mot våld. Dessa rörelser behöver än mer lyftas och bli hörda.

Vi lever i en upp-och-nervänd värld där de som utsätts för samhällets våld beskylls för det samma. I denna värld utmålas vi som vill se en annan ekonomisk och social politik som naiva. Men vem är egentligen naiv? Vi som vill gå till botten med problemen eller de som beskyller enskilda 18-åringar för dem? Vi som vill behandla gängskjutningarna som en nationell kris eller de som använder dem som slagträ i debatten för en mer repressiv politik?


Vilma Bolding, vice ordförande Ung Vänster
Saga Åkerman, andra vice ordförande Ung Vänster