En historisk seger att förvalta

Nog är luften lite lättare att andas idag. Folket vann över etablissemanget. Med besked. Flera hundra miljoner i kampanjkassa, alla titlar som går att skrapa ihop, goda bundsförvanter i mediavärlden. ändå lyckades inte eliten få svenska folket att säga ja.

Visst är ordet historisk lite slitet, men det här är verkligen historiskt. Vi som var med och drev kampanjen kommer att berätta om den för barnbarnen och pensionärsgänget. Men det kommer också att skrivas i historieböckerna om effekterna. Inte för att Sverige behöll kronan, utan för att resultatet speglar en folklig vilja till förändring som nu fått ett konkret uttryck. Det politiska landskapet är redan omdanat.

De som vanligt högljudda eliterna vrider och vänder valresultatet för att ducka för den självklara slutsatserna: att folk vill ha något annat. Och i den processen släpper alla hämningar: folkföraktet framstår i öppen dager.

Dagens Nyheters ledarsida ifrågasätter folkomröstningens ”moraliska legitimitet”. Man skriver att ”en framtida riksdag måste vara fri att fatta ett annat beslut” och landar till slut i etnologiprofessorn åke Dauns resonemang om ”det svenska mentala kulturarvet” som sägs basera sig på ”en kombination av högmod och självtillräcklighet”. Detta alltså för att svenska folket inte vill ha försämringar i arbetsrätt, nedskärningar i offentlig sektor och maktkoncentration bort från folkstyrets domäner. Så resonerar en förblindad elit med förvridna referensramar.

Och Niklas Ekdal skriver en ledare i samma tidning, under rubriken ”Inga fler folkomröstningar”. Folket reduceras i hans beskrivning till ”passiva demokratikonsumenter utan eget ansvar”. Alla de tusentals och åter tusentals människor som springit i trappor, delat flygblad, samtalat med sina kompisar och arbetskamrater – med de människor Ekdal bara ser på TV – försvinner ur synfältet. Bland annat därför förlorade ja-sidan.

Lars Leijonborg talar om ”strukturfel” i Sverige. Det måste vara något fel på folket när det inte gillar EU (även om det inte var det vi röstade om). Tänk, om man fick välja ett nytt folk. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin säger att hon nu ska tala med LO-medlemmarna. Nu! Och Bo Lundgren visar sin osvikliga känsla för demokrati när han slår fast att de som förlorade folkomröstningen nu måste vara de som styr landet.

Hela tiden är utgångspunkten denna: varför röstade så många fel? Varför fattade de inte? Man vill bara ställa sig upp och ropa för full hals: men fattar ni inte? Folk begrep exakt vad det gick ut på. Folk fattar att något lurt är på väg att hända när direktörerna pumpar in hundratals miljoner i en kampanj, men de som driver kampanjen säger att det handlar om fred och solidaritet.

Det svenska folket har sagt nej till ökad överstatlig styrning. Då måste regeringen agera för det rent konkret. I det nya förslaget till ny konstitution för EU finns långtgående skrivningar om mer överstatlighet, med öppningar för gemensam beskattning och gemensam militärmakt. Detta måste belysas.

Och det behövs en politik som minskar klyftorna i makt, inflytande och inkomster. Elitens löner och förmåner kan inte tillåtas springa iväg på vanligt folks bekostnad. Makt måste tillbaka till folk och folkvalda – bort från byråkrater, lobbyister och anonyma styrelseproffs..

Det blir naturligtvis strid om detta. Folket har vunnit en viktig seger, men den segern går förlorad om vi inte fortsätter kräva förändringar.

Men ändå. Det finns saker som ingen kan ta ifrån oss. Det har hänt saker med en massa människor under den här kampanjen. Folk som inte vågade uttrycka en ståndpunkt har gjort det. Folk som inte brydde sig har satt sig in i nationalekonomiska resonemang och funderat över federalismens betydelse. Folk har sträckt på sig och känt sin egen styrka.

Räkna med detta folk också i framtiden.

Med kamratliga hälsningar
Ali Esbati

Stockholm 030915

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar