En seger från vänster

stefanIgår meddelade regeringen att överskottsmålet ska bort. Fram tills dess hade Vänsterpartiet varit ensamma bland riksdagspartierna om att kräva att det ersätts av ett balansmål. Det finanspolitiska ramverket har behandlats som något i det närmsta av naturen givet, som något som är (politiskt) omöjligt att förändra och i det närmsta omoraliskt att ifrågasätta. Beskedet från regeringen är en seger för vänstern, för LO och för alla som inser att en mer expansiv finanspolitik är nödvändig för att kunna skapa full sysselsättning.

Överskottsmålet har legat som en våt filt över den ekonomisk-politiska debatten. I Sverige har det finanspolitiska ramverket, tillsammans med Riksbankens inflationsmål, varit den nyliberala normpolitikens tydligaste uttryck. Makthavarna har självmant och frivilligt tagit på sig en tvångströja som begränsar politikens möjlighet till förändring. Den tiden kan nu vara förbi när nya möjligheter öppnas för en ekonomisk politik med större investeringar och mer pengar till välfärden.

Både det ekonomiska och det politiska läget är idag helt annat än vad det var när överskottsmålet infördes 1997. Då hade Sverige hög statsskuld, men idag har vi en av Europas lägsta. Moderaterna, som var motståndare till ramverket, försöker nu framstå som dess främsta försvarare. Statsskulden är inte problemet som den ekonomiska politiken har att hantera. Problemet är istället den låga efterfrågan och den höga arbetslösheten. Lösningen av dessa försvåras av ett överskottsmål som fungerar automatiskt åtstramande. De borgerliga röster som igår rasade mot regeringens besked borde avkrävas svar på frågan om vilka besparingar, motsvarande 75 miljarder, som de föreslår för att målet ska uppnås.

När överskottsmålet nu försvinner, förhoppningsvis redan i höstbudgeten, öppnas dörrar för en rimligare debatt om den ekonomiska politiken. Efter år då Magdalena Andersson och Anders Borg har bråkat om vem som är den mest ansvarstagande kamreren, skapas nu ”nya” skiljelinjer i debatten om ekonomisk politik. Bort från slitna glosor och talepunkter till en debatt om vad som verkligen behöver göras. De stora ekonomisk-politiska utmaningarna finns kvar även om överskottsmålet ersätts av ett balansmål. Ytterst handlar de om att bekämpa arbetslösheten och rusta upp välfärden.

1. Vi behöver investera i fler jobb och ett bättre samhälle
Sedan Riksbanken införde negativ styrränta är det uppenbart att penningpolitiken är uttömt som instrument för att höja sysselsättningen. Nu är det på finansdepartementet som jobbet måste göras. Att överskottsmålet ersätts av ett balansmål innebär inte automatiskt, och särskilt inte på kortare sikt, att investeringarna ökar. Staten borde, precis som kommuner och företag, ha en investeringsbudget, där investeringar bekostas under flera år. I grund och botten är det enkelt. Vi har hög arbetslöshet, stora behov i samhället och möjlighet att låna pengar gratis. Det är nu vi ska bygga bort bostadsbristen, rusta upp infrastrukturen och genomföra nödvändiga klimatinvesteringar.

2. Att låna till skattesänkningar är fortfarande en dålig idé
Statsbudgeten går redan med underskott. Den borgerliga regeringens skattesänkningar har bekostats genom upplåning och maskorna blir grövre i det skyddsnät som välfärden är tänkt att utgöra. Den som vill rusta upp välfärden kan inte göra det med Anders Borgs skattepolitik. För den som vill ha en stark välfärd är det uppenbart att skatterna måste höjas, framförallt för höginkomsttagare och på kapitalet. Och det utrymmet finns. Den borgerliga regeringen sänkte skatterna med närmare 140 miljarder, Sverige har en (effektiv) bolagsskatt som är en av Europas lägsta och bankerna är fortfarande ett slags skattefrälse.

3. Omfördela från det privata till det gemensamma
Sverige är idag rikare än någonsin. Det har aldrig funnit så mycket pengar att fördela som nu, men ändå får man alltid höra att pengarna inte räcker till. Det offentliga går på knäna samtidigt som det alltid tycks finnas pengar till ytterligare ett köpcentrum. Det kan tyckas paradoxalt, men är bara ett bevis på att det krävs omfördelning. Den fackliga tankesmedjan Katalys har räknat ut att om vi skulle ha samma skattekvot (skatter som andel av BNP) idag som år 2000 skulle den offentliga sektorn varje år ha 330 miljarder mer att röra sig med. Så visst finns det pengar, men utan omfördelning kommer de ligga kvar i de rikastes fickor.

Överskottsmålet försvinner, men fler utmaningar återstår. Som över en natt ritade regeringens debattartikel om den politiska kartan. För första gången på många år finns det förutsättningar att genomgripande förändra den ekonomiska politiken i Sverige. Vänstern och fackföreningsrörelsen står slutligen som segrare och det är nödvändigt, för ännu återstår det stora segrar att vinna om den ekonomiska politiken.

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar