Vi befinner oss åter där att den svenska kriminalvården är mer av förvaring än vård. Och varken justitieministern eller regeringens utredare tycks vara intresserade av att röra sig i någon annan riktning. Nya superfängelser, indragna permissionsrätter, hårdare tag, det är den kur som ordineras den som hamnat på samhällets avigsida.
Den svenska kriminalvården behöver uppenbarligen hjälp att hitta tillbaka till vårdtanken. En sådan utveckling förutsätter förstås att man har med sig klienterna i processen. Inga har bättre erfarenheter av den nuvarande kriminalvårdens brister och avigsidor än internerna själva. Att förtroenderåden på anstalterna nu försöker organisera sig i en central organisation, Frio, är därför något som kriminalvårdsstyrelsen borde hälsa med entusiasm. Behovet av att på central nivå få en fungerande dialog mellan intagna och kriminalvård är stort. Förhållandena på fängelserna befinner sig under gränsen till det anständiga. Att den situationen kan fortgå och förvärras, är helt beroende av att fångarna berövats rätten och möjligheten att organisera sig, höja sina röster och på ett effektivt sätt påtala missförhållandena.
Inom kriminalvården, om någonstans, är starka klientorganisationer en förutsättning för att garantera klienternas integritet. Ung Vänster kräver att fångarnas självklara rätt att organisera sig i föreningar och fångfackliga organisationer respekteras. Vi kräver att Förtroenderådens riksorganisation erkänns som en legitim förhandlingspart av kriminalvårdsstyrelsen. Vi kräver att fångarna ges reella möjligheter att organisera sig centralt genom att träffas över anstaltsgränserna.
Nej till superfängelser, ja till mänskliga rättigheter åt Sveriges fångar.