Ung Vänster fyller hundra år. I ett sekel har ungdomar samlats hos oss för att i förbund utmana förtrycket och kämpa för en socialistisk utveckling. I hundra år har unga människor gått samman för att omdana det samhälle som danat dem. Ur den dagliga intressekampen har det vuxit fram en insikt om kontrasten mellan klassamhällets strukturer och människans möjligheter – en insikt som omsatts i organiserad handling.
Det är stort att vara vi med denna gemenskap som sträcker sig över tid och rum. Det är inte vilken gemenskap som helst vi talar om. Inget förbund som mekaniskt reproducerat sig till hundraårsstrecket. Det är en kampgemenskap som gjort avtryck. Alla de som troget skrivit protokoll, hållit appelltal, slitit i fackförbund, gått i demonstrationståg, ordnat fester, trotsat lögner och repression, alla de, alla vi, har visat att historien skapas för mänsklig hand.
Den kontinuitet som vi nu uppmärksammar och firar har inte bara ett diffust affektionsvärde. Att förbundet länkat samman kunskap och erfarenheter i en kedja av motmakt har ett stort politiskt värde. Makthavarna tjänar på politiska dagsländor. Om vi tvingas återuppfinna hjulet, om vi inte kan sätta in det vi gör idag i ett historiskt sammahang, då har vi avhänt oss viktiga vapen i kampen. Att titta på vår hundraåriga historia är att genomskåda motståndarna. De byter bara skepnad. Vi har bevisen på förbundsexpeditioner, i arkiven och i företrädarnas självupplevda berättelser.
Detta jubileum infaller vid en tid då världen är i gungning, en tid då motsättningarna skärps. Idag ser vi hur kapitalismen åter börjar visa sina allra fulaste sidor. Det främsta uttrycket för den utvecklingen är USA:s krig runt om i världen. Kriget kommer som ett brev på posten när kapitalismen krisar och när behovet av politiskt världsherravälde för kapitalet växer. Samtidigt bevittnar vi också en utveckling mot repression och rasism inne i kapitalismens centrum. Borgerlighetens vänder sig mot de ideal som den en gång kunde pränta på revolutionära banderoller. Också formella demokratiska rättigheter och rättsstatens fundament står under konkret hot. Det finns förstås mycket som skiljer dagens situation från till exempel 30-talet. Men likheterna förskräcker. Och de kan begripas och utnyttjas om vi ser och förhåller oss till vår historia.
Ungdomsförbundets kamp fortsätter. För att den måste. Och för att vi vet att kamp lönar sig. Allt från den allmänna rösträtten, över 8-timmarsdag, semester i två, tre, fyra och fem veckor, via ATP, till folksjukvård, folktandvård och A-kassa; allt detta har arbetarrörelsen – och vi som en del av den – kämpat till sig i strid och konflikt. Vi har stått för rätten till preventivmedel och fri abort, för byggandet av en folkets kultur, för bildning, bibliotek, barnomsorg. Vi har stått för framtidstro och frigörelse.
Och vi som driver kampen vidare idag har visat att man kan gå mot strömmen. I en tid av högeroffensiv har vi vänt angreppen mot oss till en styrka. Vi har stuckit hål på maktens favoritlögn: att världen inte går att begripa, inte heller förändra. Vi har placerat intressekampen på dagordningen. Därmed också socialismen.
Den som nyfiket närmar sig rörelsens historia och de spår den kvarlämnat märker det snabbt; det är lätt att gripas och fascineras av berättelserna, bilderna och affischerna. De är ofta märkligt levande. Det är begripligt. Kämpande människor är levande människor. Hundra år i kamp för socialism och människovärde har varit hundra år av bemyndigande. Vi tar människans mänsklighet på allvar. Vi vet att vi blott har våra bojor att förlora och en värld att vinna. Det syns. Och det kommer att fortsätta synas i vår dagliga kamp. För nu som förr har vi som slår oss fram på slingriga vägar siktet inställt på ett enkelt men riktigt mål – nämligen det vi sjunger om i Internationalen: Från intet allt vi vilja bli.