Husby är en berättelse om ett hårdnande klassamhälle

När jag läser om vad som har hänt i Husby under de senaste nätterna knyter det sig inombords.Ont i magen för ett Sverige där ojämlikheten har blivit så brutal. För poliser som slänger sig med rasistiska tillmälen och använder batongen mot personer som försöker lugna ner situationen. En klump i halsen för brända bilar, kastade stenar och inte minst för de cyniska och reaktionära utspel som följer i spåren.

Det som händer i Husby är inte ett Husby-problem, inte ens ett förortsproblem – det är ett samhällsproblem. I förra veckan presenterade OECD siffror som visar att Sverige är det land där klasskillnaderna ökar allra snabbast. På drygt 15 år har Sverige gått från att vara världens mest jämlika land till att bli en medelmåtta. I ojämlikhetens spår följer otrygghet och vanmakt. Berättelsen om upploppen i Husby är en berättelse om ett hårdnande klassamhälle.

När stenar kastas riktas alla blickar till förorten, till vardags är det få som bryr sig. I det högerstyrda Stockholm är det förorterna som betalar priset för Stockholmsalliansens skattesänkningar. Expressen skickar inte sin TV-buss för att skildra arbetslöshet, nedslitna bostadsområden eller samhällsservice som läggs ned. Det är alldeles för många i Sverige som aldrig får sitt vardagsliv uppmärksammat. Knappt ens i den politiska debatten. Att det skapar hopplöshet borde inte vara så svårt att fatta.

Så fort förorten diskuteras väljer etablissemangets röster att lägga fokus på individen. Lyckad kan man först bli om man flyttar från förorten. Istället för att kasta sten ska man anstränga sig hårdare, skaffa sig en utbildning, ett jobb och sticka från det som beskrivs som problemområden. Lösningen framställs som om den skulle handla om att göra en klassresa och lyfta upp sig själv. För de som blir kvar har däremot inget förändrats. Vad säger det om synen på förorten och vad ger det för besked till alla som berövas de möjligheter man förtjänar? Oavsett om man bor i Husby eller på Kungsholmen, i Fisksätra eller Saltsjöbaden, i Bredäng eller Mälarhöjden måste rättigheter och möjligheter vara de samma.

Den som vill förstå måste klara av att se den samhälleliga kontexten. Det som gör att unga människor på olika ställen i Sverige känner maktlöshet istället för framtidstro. Den känslan går inte att vifta bort med moralkakor av typen ”klipp dig och skaffa ett jobb”. När förorten brinner måste svaret vara politiska strategier för ökad jämlikhet och inte reaktionära utspel om fler poliser och hårdare tag.

Att bränna grannens bil är varken progressivt eller radikalt. Det är inte samhällsförändrande och gör inget åt de bakomliggande strukturer som orsakar problemen. Radikalt är att organisera sig för förändring. Det är därför organisationer och nätverk som Megafonen, Pantrarna och Alby är inte till salu är så avgörande. Ungas egen organisering kommer alltid vara det viktigaste verktyget för att bryta maktlösheten.

Men här finns också en viktig läxa för vänstern. Vi är idag för svaga i många förorter och är inte den kraft förändring som behövs. Det måste vi dra slutsatser av och se till att göra något åt. Vi behöver i högre utsträckning finnas på plats och genom vår politiska kamp visa att förändring alltid är möjligt. Också Vänsterpartiföreningar och Ung Vänster-klubbar kan ordna läxhjälp, se till att hålla fritidsgården öppen när kommunen beslutar om neddragning och vara rösten som säger: ”Vi vet hur det är, men kom med oss så ser vi till att förändra tillsammans.” På Ung Vänsters kongress förra helgen formulerade vi en tydlig målsättning – Ung Vänster ska bli en kraft att räkna med också i förorten. Nu är det dags att se till att det blir verklighet.

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar