Ida Gabrielssons sista ledare i Rak Vänster

På förbundets kongress i Sandviken 2-6 juni avgår Ida Gabrielsson som förbundsordförande för Ung Vänster efter sex år på posten. Här kan ni läsa hennes sista ledarartikel i vår interntidning Rak Vänster:

”Tills vi möts igen

Kamrater, det här är min sista ledare till er. Till det förbund som jag tycker så oändligt mycket om. När man skriver sin sista ledare, till det förbundet som man gett så mycket, men som alltid, och det menar jag, har gett mig mer, vill man att det ska bli perfekt. Man vill sammanfatta alla händelser som vi tillsammans upplevt genom åren, man vill att raderna ska andas av den värme och den tacksamhet jag känner inför er. Jag har fått vara en liten del av någonting väldigt bra. Någon annan kanske skulle kunna beskriva bättre, med andra ord, men jag kan det inte. För det är så det är. Varken mer eller mindre.

När jag sitter och skriver blir jag plötsligt blyg, inför er, inför oss. Man vill ju inte verka nostalgiskt banal. Vill inte skriva bara för mig, för min egen skull, utan åt er. Vill inte berätta om mina minnen, utan jag vill med några rader kunna återge det fina så vi kan minnas tillsammans. Att kunna sammanfatta och förmedla allt detta, är förstås omöjligt och mest en naiv önskan. Men med det sagt, måste jag ändå börja med mig. För utan er, ni som är Ung Vänster, och utan dom, som tidigare byggde det vi har idag, hade jag varit någon helt annan.

I en bruksort i södra Norrland var jag butiksbiträdes dotter, vars släkt utan undantag röstade på VPK. Jag växte upp med konsumkassar, blåvitt och villfarelsen om att alla som hade något innanför pannbenet röstade på Vänsterpartiet. Jag blev alldeles kall inombords när det uppdagades att en unge i min umgängeskrets hade föräldrar som röstade på sossarna. Jag och de andra barnen i gänget – vi var i någonstans i femårsåldern – vrålade ”Socialdemokrat lika med socialakrobat!”. Vi fattade inte vad det betydde, men det lät ju bra. Och vi visste att det var något väldigt dåligt, det ingick i min pappas favorit-vokabulär. Han sa: ”Ja, de är ju såna. De har ingen ryggrad, böjer sig, och krumbuktar kring saker. Socialakrobater.”

Under de år som jag haft förmånen att leda Sveriges enda revolutionära ungdomsförbund har det hänt mycket. Det har varit en smärtsam tid. Sverige blöder. Arbetarrörelsen är sargad. Och regeringen fortsätter att rasera det som vi en gång byggde upp. Som vi kämpade för att bygga upp. Den generella välfärden tynar bort och det nya brutalare systemet framträder allt tydligare. Det har varit skördetid för kapitalisterna och de som fått stå för notan är unga timanställda, sjukskrivna och ensamstående mammor. Strategin är genial – det handlar om att splittra och dela upp, konstruera nya konfliktlinjer och skapa avstånd människor emellan. Mellan tjänstemän och LO-kollektivet, mellan dom som har ett jobb och dom som är arbetslösa.

Istället för att vända oss gemensamt mot dem, vill de att vi ska vända oss emot varandra. För att vi inte ska kunna se oss själv i varandra. Uppdelning är högern bästa vän, medan solidariteten är arbetarrörelsens viktigaste framtidsförsäkring. Vanmakten som slagit rot i människor, efter decennier av nyliberalism, har hjälpt till att skapat den rasism och islamofobi som vi ser idag. Det ligger på våra axlar att bekämpa detta.

Ett revolutionärt ungdomsförbund som menar allvar med att vi vill förändra samhället i grunden, kan aldrig vara lättsinniga. Vi gör inte saker slumpmässigt eller på slentrian. Den nya tiden kräver ännu mer av allvar inför den uppgift som är vår. Det innebär ett större ansvar. För våra motståndare är tyngre och mer välslipade än på länge. Då måste vi bli bättre. Det har varit hårda år, vi har förlorat mycket. Men vi har också varit enastående. Förbundet står starkare, vi har fler aktiva medlemmar och fler välfungerade klubbar än tidigare. Vi har utvecklat ett unikt ovärderligt feministiskt arbete. Vi är den viktigaste feministiska och socialistiska kraften i Sverige idag. Kom ihåg det.

Det har varit flera valrörelser, kampanjer mot rasism, motståndsarbetet, turnéer, sommarläger, veckokurser och mycket, mycket mer. Vi har så mycket att göra och vi har bara varandra att fullt ut lita till. Glöm aldrig bort det. Skiljelinjen går aldrig i vår kongressal utan i samhället. Vi håller ihop och organiserar oss för att vi är övertygade om att människovärdet måste erövras.

Nu växlar vi upp, ansvaret att föra kampen vidare trots det hårdnade motståndet, är vårat. Omvärlden kräver det av det förbund som har en över hundraårig historia av kamp för människovärdet. En människa ska inte behöva tjäna en annan. Enbart motstånd mot nedskärningarna räcker inte- nu måste vi bygga landet på nytt.

Jag måste hålla tillbaka lite för att det här inte ska bli ett sånt där tonårigt kärleksbrev som man skriver när man är nyförälskad. Istället vill jag att det ska vara innerligt, ärligt och återspegla min känsla om att den här kärleken är livslång.

Så farväl. Och tack för allt. Tills vi möts igen.

Ida Gabrielsson, 16 maj 2011″

Det finns en kommentar till “Ida Gabrielssons sista ledare i Rak Vänster”

Skriv en kommentar