Det är svårt att skildra ockupationen av Palestina på ett sätt som gör det hela begripligt. Eller well, svårt och svårt. Man kanske helt enkelt ska konstatera att svenska medier helt enkelt sällan gör det. Man får gå till andra källor, för att få fler bilder, mer vardagsnära sådana. Haaretz är en israelisk tidning som ibland gör läsvärda artiklar. Här finns en sådan, syrligt rubriksatt “Escort service”, om hur israeliska armén nyttjade palestinska civila som mänskliga sköldar under attacken mot Gaza. Artikeln beskriver hur en palestinsk kille, Mahmoud Daher, med en grupp israeliska soldater siktandes med sina vapen mot honom tvingas gå och knacka på hos sina grannar, för att soldaterna ska genomsöka husen. Först tvingas han gå till ett hus där grannen Majdi Abed Rabbo öppnade:
Standing there was the son of his neighbors, Mahmoud Daher, and behind him a soldier whose rifle was jammed into Daher’s back. The soldier pushed Daher aside and aimed the rifle at Abed Rabbo.
“He ordered me to pull down my pants. I pulled them down. He demanded that I raise my shirt. I raised it. That I turn around. I turned around,” Abed Rabbo related. And then the room filled up with soldiers. “Twelve, or something like that.”
(Avklädningsordern känns typisk. När jag besökte Västbanken för ett par år sedan, fick jag höra otaliga berättelser om det, att israeliska soldater beordrar palestinska män att klä av sig. Ofta i checkpointköer, inför massor av okända människor. En vardagsförnedring, motiverad med att man letar efter bombbälten, men svår att tolka som annat än en handling med det primära syftet att förnedra när soldaterna också tvingar offret att snurra varv på varv medan soldaterna pekar, hånar och skrattar. En liten reflektion bara.)
I artikeln beskrivs sedan hur även grannen Abed Rabbo tvingas agera mänsklig sköld och bland annat gå in för att kontrollera om en grupp palestinska milissmän had dött efter beskjutning. När han rapporterade att de levde, beställde soldaterna en bombning av huset. Missilen träffade istället Abed Rabbos hus.
One of the soldiers said: Now we have killed them, with a missile. Come over here. Abed Rabbo complied and saw, with horror, that the missile had struck his house.
He told the soldier that the missile had missed. “Are you majnoun [nuts]?” the soldier asked him. “No,” Abed Rabbo replied. “The missile hit my house.”
(…)
At 6:30 A.M. he was brought out, in front of what was once his house. Soldiers brought a megaphone, he recalled later, and started to shout: “Ya, armed people, you have 15 minutes to turn yourselves in. Come down, remove your clothes, the Red Cross is here, the journalists are here, we will treat the wounded men.”
The soldiers then sent a dog into the house. One of the Hamas fighters shot and killed it. The soldiers again started calling on them to come out. There was no reply. “And then a bulldozer arrived and started to demolish my house, right before my eyes.” Abed Rabbo was sent into the Katari house as the bulldozer started to wreck Abu Hatem’s house. He heard sporadic gunfire shots. When he emerged, two hours later, he found two of the armed men “sprawled on the demolished concrete, dead.” He did not see the third man.
“What kind of army is this, which can’t break into one house where there are armed men?” Abed Rabbo asked himself.