Jag satt på tunnelbanan mittemot ett sånt där fint äldre par som såg dyra ut. En kvinna klev på och delade ut papper med text och en bild på ett barn. I texten stod det att hon behövde pengar för att hennes dotter skulle kunna operera sig.
Det här är ett dagligt inslag i tunnelbanan i Stockholm. Jag känner mig alltid lite brydd när jag gräver efter småskramlet i väskan. Det känns genant att lämna ifrån sig lite pengar till någon som tackar. Och det är vidrigt att behöva möta blicken av mänsklig förnedring. Den biter sig fast. Överklassparet skruvade på sig. Det var tydligt att de ansåg att tiggandet var ett störande inslag. De konverserade med varandra och spekulerade i sanningshalten i texten. Alltså om pengarna verkligen skulle gå till en operation eller inte. Jag började må illa, jag menar inte att moralisera. Det jag vill få sagt är inte att de som inte skänker pengar åt tiggare i tunnelbanan är dåliga människor. Min plan är inte att arrangera julkonserter till välgörande ändamål. Men sanningen? Sanningen är att samhället är sjukt och att människor måste förnedra sig genom att tigga av andra människor i tunnelbanan för att överleva. Om det är sant att hennes unge skulle dö eller inte hör väl inte hit. Men överklassparet ville ha äkta vara och garantier. Nedslagen blick, utmärglad och tacksam. Annars får det vara. De ville garanteras att de inte gick på en blåsning. De halade upp en tia eller så till sist, mest för att jag inte skulle tycka de var dåliga tror jag. Kvinnan med papperet tackade och knäppte händerna. Östermalmsparet verkade nöjda, de kände sig goda på något sätt. ”Hon tackade i alla fall”, sa östermalmstanten till sin man. ”Sen vet man inte var de där pengarna går till”, svarade han.
Jag klev av på T-centralen och min kvalificerade gissning är att de fortsatte mot Östermalmstorg. Jag hade lyckats bli riktigt förbannad. Det förväntas att man ska vara tacksam för småsmulorna som man blir tillstucken. Det får absolut inte ske utan ett stort mått av undergivenhet utav mottagaren. Överklassparet lever i villfarelsen att det skulle vara ett slags aktivt val att lämna ut sig och tigga i tunnelbanan.
Att bli tvungen att lämna ut mig är nog bland det värsta jag vet, tycker att det känns olustigt. Och att misslyckas med att leverera ett korrekt och förväntat beteende är än värre. Som när man ville spela fotboll som tjej och om man väl tog sig mod att knalla ner till idrottsplanen, hade man åtminstone vett att begripa att man var en gäst på besök. Eller när man är född i en familj där ingen så långt bak i släktledet man kan kolla har satt sin fot på högskolan, så vet man även om man försöker sig på det, att här gäller det att sitta fint.
Jag började tänka på några av de gånger jag själv tvingats lämna ut mig. När jag efter att ha varit sjukskriven för muskelsmärtor under en längre tid, blev iväg skickad av försäkringskassan på en utredning. I den ingick det förutom läkarkontroller och sjukgymnast en träff med en psykolog. Psykologen var en man i övre medelåldern. Som efter att ställt några frågor om mitt arbete konstaterade att jag verkade väldigt intelligent och att jag skulle må mycket bättre om jag slutade vara kommunist typ. Istället kunde jag ju exempelvis bli psykolog eller jurist, tyckte han. Han delgav mig även en egen anekdot om att han funderat på det där med att göra uppror han med, men hans farsa hade sagt att det var dåligt så han pluggade till psykolog istället. Spelade ingen roll när jag försökte förklara att det som stressade mig inte var det politiska arbetet utan tvärtom. Att inte hinna göra tillräckligt. Att jag skulle må mycket sämre av passivitet. Han kollade på mig som om att jag var ett UFO och någonstans vid en utläggning om kriget mot Irak gav jag upp. Jag behövde inte återkomma till psykologen. Han skrev att jag hade orimliga krav på mig själv, att jag var överpresterande och att detta ledde till stress som i sin tur gjorde att mina muskler värkte än mer. Jaha, att vilja förändra samhället är ingen sund inställning alltså.
En annan gång, när jag var sexton, så blev jag anmäld för våld mot tjänsteman. Jag hade varit på skoldisco på Folkets hus. De var två väktare. Jag var väldigt smal och ganska klen. Fick träffa en socialsekreterare på ungdomsenheten. Min pappa var med. Socialsekreteraren ställde frågor om mitt umgänge och läste sedan innantill i förhörsprotokollet från väktarna. De sa att jag skriket en massa saker typ ”jag ska döda dig, jävla idiot” och liknande. Säkert sant. Jag var en ganska arg tjej. Och de höll fast mig hårt. De gjorde ont helt enkelt. Soc-tanten gjorde en paus i läsningen tog av sig glasögonen och tittade allvarligt på mig och min pappa. Då börjar farsan gapskratta, och kollade på mig med en uppskattande blick, ”sa du så där?”, frågade han. Jag kommer ihåg att jag blev livrädd. ”Fan, farsan kan ju inte sitta här och skratta framför soc-tanten, nu kommer jag bli tvungen att få en sån där övervakare eller kontaktperson som går och fikar med en och frågar hur man mår. Pinsamt”. Jag fick ingen övervakare.
Socialsekreteraren var nog ganska bra egentligen. Men aldrig har jag känt mig så blottad och utlämnad. Så här i efterhand inser jag att min pappa blev stolt. Typ min unge är det ingen som kan platta till utan vidare. Och nu tycker jag att minnet är ganska kul att ha. Men då var det bara en känsla av panik som växte inom mig för hans inkorrekta beteende. Istället för nedslagen blick och ursäktande min börjar han gapskratta. Iklädd en sån där reklamjeansskjorta från Scan och en hatt, eller nja, en fez i Jamaicafärger som han köpt när vi var på charter i Turkiet, gapskrattade han åt förhörsprotokollet. För övrigt blev det inget åtal mot mig.
Allt det här rörde sig alltså i mitt huvud när jag hetsade mig själv i rulltrappan upp ur tunnelbanan. Det passar sig inte att tigga pengar utan att skämmas. Det passar sig inte att en tjej säger jävla idiot när hon blir fasthållen av två väktare, det passar sig inte att bli stressad över att samhället är så förbannat orättvist. Och ilsket tänkte jag på överklassparet i tunnelbanan. Det är ni som borde skämmas och be om ursäkt. Be om ursäkt för den där pigan ni har hemma som jag får subventionera. Be om ursäkt för förmögenhetsskatten, fastighetsskatten och allt annat ni roffar åt er. Be om ursäkt för att ni är ohederliga snyltare som utan att blinka ser ner på vanliga människor när vi tvingas till förnedring på grund av att ni lever i överflöd. Klass och kön. Det stavas klass och kön.