Jag ber att få tacka det allra ödmjukaste

Jag satt på tunnelbanan mittemot ett sånt där fint äldre par som såg dyra ut. En kvinna klev på och delade ut papper med text och en bild på ett barn. I texten stod det att hon behövde pengar för att hennes dotter skulle kunna operera sig.

Det här är ett dagligt inslag i tunnelbanan i Stockholm. Jag känner mig alltid lite brydd när jag gräver efter småskramlet i väskan. Det känns genant att lämna ifrån sig lite pengar till någon som tackar. Och det är vidrigt att behöva möta blicken av mänsklig förnedring. Den biter sig fast. Överklassparet skruvade på sig. Det var tydligt att de ansåg att tiggandet var ett störande inslag. De konverserade med varandra och spekulerade i sanningshalten i texten. Alltså om pengarna verkligen skulle gå till en operation eller inte. Jag började må illa, jag menar inte att moralisera. Det jag vill få sagt är inte att de som inte skänker pengar åt tiggare i tunnelbanan är dåliga människor. Min plan är inte att arrangera julkonserter till välgörande ändamål. Men sanningen? Sanningen är att samhället är sjukt och att människor måste förnedra sig genom att tigga av andra människor i tunnelbanan för att överleva. Om det är sant att hennes unge skulle dö eller inte hör väl inte hit. Men överklassparet ville ha äkta vara och garantier. Nedslagen blick, utmärglad och tacksam. Annars får det vara. De ville garanteras att de inte gick på en blåsning. De halade upp en tia eller så till sist, mest för att jag inte skulle tycka de var dåliga tror jag. Kvinnan med papperet tackade och knäppte händerna. Östermalmsparet verkade nöjda, de kände sig goda på något sätt. ”Hon tackade i alla fall”, sa östermalmstanten till sin man. ”Sen vet man inte var de där pengarna går till”, svarade han.

Jag klev av på T-centralen och min kvalificerade gissning är att de fortsatte mot Östermalmstorg. Jag hade lyckats bli riktigt förbannad. Det förväntas att man ska vara tacksam för småsmulorna som man blir tillstucken. Det får absolut inte ske utan ett stort mått av undergivenhet utav mottagaren. Överklassparet lever i villfarelsen att det skulle vara ett slags aktivt val att lämna ut sig och tigga i tunnelbanan.

Att bli tvungen att lämna ut mig är nog bland det värsta jag vet, tycker att det känns olustigt. Och att misslyckas med att leverera ett korrekt och förväntat beteende är än värre. Som när man ville spela fotboll som tjej och om man väl tog sig mod att knalla ner till idrottsplanen, hade man åtminstone vett att begripa att man var en gäst på besök. Eller när man är född i en familj där ingen så långt bak i släktledet man kan kolla har satt sin fot på högskolan, så vet man även om man försöker sig på det, att här gäller det att sitta fint.

Jag började tänka på några av de gånger jag själv tvingats lämna ut mig. När jag efter att ha varit sjukskriven för muskelsmärtor under en längre tid, blev iväg skickad av försäkringskassan på en utredning. I den ingick det förutom läkarkontroller och sjukgymnast en träff med en psykolog. Psykologen var en man i övre medelåldern. Som efter att ställt några frågor om mitt arbete konstaterade att jag verkade väldigt intelligent och att jag skulle må mycket bättre om jag slutade vara kommunist typ. Istället kunde jag ju exempelvis bli psykolog eller jurist, tyckte han. Han delgav mig även en egen anekdot om att han funderat på det där med att göra uppror han med, men hans farsa hade sagt att det var dåligt så han pluggade till psykolog istället. Spelade ingen roll när jag försökte förklara att det som stressade mig inte var det politiska arbetet utan tvärtom. Att inte hinna göra tillräckligt. Att jag skulle må mycket sämre av passivitet. Han kollade på mig som om att jag var ett UFO och någonstans vid en utläggning om kriget mot Irak gav jag upp. Jag behövde inte återkomma till psykologen. Han skrev att jag hade orimliga krav på mig själv, att jag var överpresterande och att detta ledde till stress som i sin tur gjorde att mina muskler värkte än mer. Jaha, att vilja förändra samhället är ingen sund inställning alltså.

En annan gång, när jag var sexton, så blev jag anmäld för våld mot tjänsteman. Jag hade varit på skoldisco på Folkets hus. De var två väktare. Jag var väldigt smal och ganska klen. Fick träffa en socialsekreterare på ungdomsenheten. Min pappa var med. Socialsekreteraren ställde frågor om mitt umgänge och läste sedan innantill i förhörsprotokollet från väktarna. De sa att jag skriket en massa saker typ ”jag ska döda dig, jävla idiot” och liknande. Säkert sant. Jag var en ganska arg tjej. Och de höll fast mig hårt. De gjorde ont helt enkelt. Soc-tanten gjorde en paus i läsningen tog av sig glasögonen och tittade allvarligt på mig och min pappa. Då börjar farsan gapskratta, och kollade på mig med en uppskattande blick, ”sa du så där?”, frågade han. Jag kommer ihåg att jag blev livrädd. ”Fan, farsan kan ju inte sitta här och skratta framför soc-tanten, nu kommer jag bli tvungen att få en sån där övervakare eller kontaktperson som går och fikar med en och frågar hur man mår. Pinsamt”. Jag fick ingen övervakare.

Socialsekreteraren var nog ganska bra egentligen. Men aldrig har jag känt mig så blottad och utlämnad. Så här i efterhand inser jag att min pappa blev stolt. Typ min unge är det ingen som kan platta till utan vidare. Och nu tycker jag att minnet är ganska kul att ha. Men då var det bara en känsla av panik som växte inom mig för hans inkorrekta beteende. Istället för nedslagen blick och ursäktande min börjar han gapskratta. Iklädd en sån där reklamjeansskjorta från Scan och en hatt, eller nja, en fez i Jamaicafärger som han köpt när vi var på charter i Turkiet, gapskrattade han åt förhörsprotokollet. För övrigt blev det inget åtal mot mig.

Allt det här rörde sig alltså i mitt huvud när jag hetsade mig själv i rulltrappan upp ur tunnelbanan. Det passar sig inte att tigga pengar utan att skämmas. Det passar sig inte att en tjej säger jävla idiot när hon blir fasthållen av två väktare, det passar sig inte att bli stressad över att samhället är så förbannat orättvist. Och ilsket tänkte jag på överklassparet i tunnelbanan. Det är ni som borde skämmas och be om ursäkt. Be om ursäkt för den där pigan ni har hemma som jag får subventionera. Be om ursäkt för förmögenhetsskatten, fastighetsskatten och allt annat ni roffar åt er. Be om ursäkt för att ni är ohederliga snyltare som utan att blinka ser ner på vanliga människor när vi tvingas till förnedring på grund av att ni lever i överflöd. Klass och kön. Det stavas klass och kön.

Det finns ingen kommentar till “Jag ber att få tacka det allra ödmjukaste”

  • Kent Agent skriver:

    ”Överklassparet skruvade på sig. Det var tydligt att de ansåg att tiggandet var ett störande inslag. De konverserade med varandra och spekulerade i sanningshalten i texten.”

    alltså hur vet du att det var överklass?! fördomsfullt.. sen är det ju känt att de här människorna ofta är delar av ligor som finns i halva europa. lätt att de här människorna är förnedrade men jag ger ändå inget för jag gillar inte organiserad brottslighet. ofta åker jag även ut förbi östermlamstorg till hyresrätten på gärdet. ofta i kläder som är snygga… och jag är inte en del av överklassen. dock skruvar jag på mig när det kommer tiggare. det är svårt…

  • Jonas skriver:

    Men kom ihåg Ida att inte dömma en katt efter morrhåren.
    Jag själv ger aldrig pengar till tiggare. Det gör mig inte till en facistisk överklass idiot.
    Det jag gör för att förbättra världen en smula är att jag har direkt kontakt med ett barnhem i kina(ej via rädda barnen eller något annat org). Sedan ger jag ett bidrag på 300 kr per månad(oavkortat).

  • Ideologisten skriver:

    Sista stycket var en bra sammanfattning men resten kan ha varit en aning förhastat. Eller man kanske ska säga att det kan vara olämpligt att använda människor som exempel om det framstår som att de finns i verkligheten. De har ju trots allt bara åkt tunnelbana. Låt dem vara oskyldiga tills bevisat skyldiga. Eller är inte vår ideologi att systemet är den enda riktiga syndaren???

  • Emanuel Karlsten skriver:

    Men hur fungerar det här – har inte alla möjlighet att söka upp hjälp? Om inte annat från frivilligorganisationer?
    Var brister systemet – och var hjälps det inte av frivilligorganisationer? Jag borde veta, men jag vet inte. Så red gärna ut!

  • Kaj Raving skriver:

    Tack för en bra betraktelse.

    Det kan verkligen vara en mardröm att känna sig utlämnad. Och särskilt utlämnad tycker jag att jag blir när jag ställs inför ex. en tiggare (händer visserligen inte så ofta eftersom jag inte bor i en storstad), eftersom jag på något sätt tvingas skärskåda mig själv och alla de fördomar och frågor jag ställs inför.

    Kent, Jonas, Ideologisten: Självklart var det fördomsfulla och möjligen förhastade slutsatser, men det var en personlig betraktelse och vem är fri från fördomar? Om personerna över huvud taget existerar är irrelevant för poängen.

  • Johan skriver:

    Att döma folk efter deras utseende var faktiskt inget jag förknippat vänsterpartister med… tills nu.

  • jeppen skriver:

    Alltihop var ganska bra skrivet, förutom slutet, förstås. Du är en sån där som tycker att 100% skatt är normalläget och att mindre är ”snylteri”. Att den som inte längre får sin egendom konfiskerad via förmögenhetsskatt är en ”roffare”.

    War is peace. Freedom is slavery.

    Om dina fördomar om det där paret stämde, så lär de ha betalat skatt nog för att finansiera tjogtals operationer, FÖRUTOM de skattepengar som på ett eller annat sätt går tillbaka till dem själva.

  • Håkan Eriksson skriver:

    Men va fan… vad menar ni egentligen med ”man ska inte dömma efter utseendet?”?

    Är ni så indoktrinerade att ni inte tror att man ser klassskillnad på folk längre? Tror ni inte social status och klasstillhörighet syns på människor? Ni kanske tror att tiggaren i själva verket var en utklädd medklasssvensson som inte hade något bättre för sig än att skramla ihop småpengar för nöjes skull? Paret i tunnelbanan var kanske i själva verket två fattiga socialbidragstagare som bara råkade ha till synes dyra kläder på sig?

  • Hugin skriver:

    Jag tycker ditt inlägg sammanfattar det socialistiska psyket på ett mycket bra sätt – självförakt som genom självbevarelsedrift leder till förakt för Den Andre. Socialisten väljer Kapitalisten, Nazisten väljer Juden, Fundamentalisten väljer den Otrogne.

    Mänskligt värde kan tillskanskas på tre sätt: 1) Genom egen produktion. 2) Genom byte – värde för värde. 3) Genom tvång – också kallat ”fördelning”.

    Socialister brukar föredra fördelning, vilket jag ser att också du gör. Den vars värde ska ”fördelas” demoniseras och ges omänskliga drag, varefter det inte innebär några moraliska problem att inte visa hänsyn mot denne, eller att byta värde mot värde.

    ”Världen är orättvis”. Det är sant. Blir det mer rättvist att genom tvång ”fördela”? Fördelning innebär samtidigt att de två övriga principerna för att tillskansa sig värde – produktion och byte – upphör att fylla någon funktion.

    Om du vill göra världen till en bättre plats kanske det vore lämpligt att lägga mindre kraft på hat och förakt, och mer kraft på att skapa värde, som du sedan kan byta med andra – värde mot värde. Du kanske till och med kan byta det värde du skapat mot en tacksam blick från en kvinna som kanske, eller kanske inte, behöver pengar till en operation till sitt barn? Och känna glädje för denna handling, snarare än hat mot världen i allmänhet och de vars tillgångar du inte besitter i synnerhet?

  • Anonymous skriver:

    Skrattretande. Inte bara dåligt skrivet på fattig svenska utan dessutom löjligt pubertalt. Verkar som att den där ”spinkiga tjejen” inte utvecklats sskt mkt mentalt de senaste 10 åren.

    Om alla vänstermänniskor är lika undermåliga på att föra fram sitt budskap som Ida Gabrielsson behöver vi vanliga Svenssons inte oroa oss allt för mkt för att ni ska få tillbaka makten.

    Tack för mig!

  • Raider skriver:

    Värsta skiten jag läst på länge. Men vi kanske skulle göra om Sverige till en vänstediktatur med Ohly vid rodret, då blir ni väl tillfredsställda? Ta ifrån folket det de har och så tvingar vi ALLA att leva under existensminimum, ja, fast inte partikamraterna förstås, de kan leva loppen.

    I rest my case.

  • SverigeSweden skriver:

    Detta var mest pinsamt, jag sitter och skrattar för mig själv. Jag håller till och med ”överklassparet” till en viss del, klart man ska vara tacksam om man får pengar som tiggare! Dessutom hör inte sånt hemma i vår kungliga huvudstad. Oj va fett att du svor åt väktare i din ungdom? Din revolutionära bana och uppror mot samhället började alltså tidigt? ”Be om ursäkt för förmögenhetsskatten”, nej du! Istället ska alla andra be om ursäkt för att de som har pengar har krävts på skatt bara för att de har kämpat ihop ett digert kapital, varför ska vi ”böta” för vår framgång? Hursom, lycka till i nästa val! Kartellen Ohly-Sahlin blir säkert lyckad!

Skriv en kommentar