Jag vägrar vara tacksam

Men kom ihåg en sak, en mänsklig flyktingpolitik vinns inte genom förhandlingar i slutna rum, bakom stängda dörrar och med neddragna persienner. En mänsklig flyktingpolitik vinner vi på gator och torg. Runt fikaborden, i skolkorridoren och genom asyl- och flyktingrörelsens enträgna arbete. Det är alla vi som engagerar oss i kampen för en mänsklig flyktingpolitik som pressar ministrar och migrationspolitiska talespersoner till nödvändiga förändringar. 

Asyl- och flyktingrörelsen har länge drivit på för att förändra synnerligen ömmande omständigheter till särskilt ömmande omständigheter. I grunden handlar det om att synnerligen ömmande är ett väldigt smalt begrepp rent juridiskt. I praktiken betyder det “nästan aldrig”. Tanken med ett sådant asylskäl har varit att individuella omständigheter ska spela in för människor som söker asyl i Sverige. Detta urholkas när begreppet är alldeles för snävt. I en kommentar till Ekot illustrerar Sanna Vestin, ordförande för FARR, Flyktinggruppernas riksråd, hur begränsat synnerligen ömmande omständigheter är:

”- … det är ju i princip så att man ska dö under flygresan för att det ska räknas som en ‘synnerligen ömmande’ omständighet” 

Samtidigt som beskedet från regeringen och Miljöpartiet utgör ett steg i rätt riktning, finns det ingen anledning att slå sig till ro. Kompromissen innehåller allvarliga brister, som vi också i fortsättningen kommer att kritisera och kräva ändring av. Förändringen kommer inte att träda kraft förrän om först ett år. Varför det ska dröja så länge är högst oklart. Där är regeringen svaret skyldig. Detsamma gäller varför förändringen enbart gäller barn och inte också vuxna. Rent konkret handlar det om att Sverige också i fortsättningen kommer att utvisa allvarligt sjuka. Asylsökanden som nittioettåriga Ganna Chyzhevska – ett fall med en utvisningshotad allvarligt sjuk kvinna, som uppmärksammades mycket för något år sedan – kommer inte heller i framtiden att få stanna i Sverige. Även om beskedet är ett steg i rätt riktning, är steget för litet och för långsamt.

För egen del vägrar jag vara tacksam. Att fler asylsökande barn får stanna borde vara en självklarhet. Det skulle ha införts och trätt i kraft för länge sedan. Självklart borde också vuxna omfattas av förändringen. Och riktigt nöjd blir jag inte förrän vi har rivit Fästning Europa, slutat jaga papperslösa, gjort asylprocessen rättssäker och sett till att alla som söker en fristad i Sverige också får det. Nu fortsätter kampen för en mänsklig flyktingpolitik.