Jag vill inte prata om Juholt

Jag vill inte prata om Håkan Juholt och orkar inte läsa fler skandalartiklar. Jag funderar på att kasta ut min tv och blockera kvällstidningarnas hemsidor som olämpliga i webbläsaren. Någon gräns måste det ändå finnas. Att Håkan Juholt har gjort fel råder det ingen tvekan om, men det mediadrev vi nu ser står på inga sätt i proportion till det felet. Så här har det varit länge. Den politiska debatten medialiseras och handlar i allt lägre utsträckning om samhällsproblem eller om politiska skiljelinjer. Debatten reduceras till att handla om skandaler, vem som har mest förtroende och vilka som känner mest ansvar. Det vi nu ser är ärligt talat ett fattigdomstecken för den politiska debatten i det här landet.

Jag skriver inte detta för att jag likt en riddare vill rida ut till Håkan Juholts försvar. Den rollen finns det andra som har, och borde ta på större allvar. Jag skriver detta för att jag på fullaste allvar är orolig. Efter decennier av politiska förluster som ligger djupare än bara dåliga valresultat, har arbetarrörelsen inte råd att försvaga sig själv. Det är vi som är de stora förlorarna när den politiska debatten tillåts handla om yta snarare än om innehåll. Bortom de politiska spelen och mediala dreven förändras Sverige till det sämre. Skolan och välfärden har blivit big business, klasskillnader och könsorättvisor biter sig fast och byggs in i systemen. Just därför är det viktigt att inte ryckas med i dreven och förtroendedebatterna, utan istället prata om det som på riktigt spelar roll för människor i vardagen. Visst är det viktigt att diskutera politikers förmåner, men varför är vi alldeles för få som diskuterar den ekonomiska elitens privilegier?

Denna gången är det socialdemokraterna som drabbas, nästa gång kan det lika gärna vara någon annan del av arbetarrörelsen. För oss är det inget nytt fenomen att högern och borgerlig media gör sitt yttersta för att rycka axelklaffarna från våra företrädare. Medias granskning av makthavare är så klart viktig, men här handlar det om något annat. När mediarapporteringen blir viktigare än vad som faktiskt har hänt eller vad som är sant, blir det problematiskt för den som inte kan påverka den mediala dagordningen. När dreven sätts igång saknar vi verktyg för att slå tillbaka. Precis som Erik Berg skriver, är en av de viktigaste lärdomarna av den senaste veckans händelser att arbetarrörelsen behöver en mediestrategi som går längre än pressmeddelanden och utspelsplaner och som på allvar kan utmana högerns mediala dominans.

Läs också Kajsa Ekis Ekmans artikel i DN, Är det tillåtet att vara S-ledare?

Det finns 3 kommentarer till “Jag vill inte prata om Juholt”

  • Anonymous skriver:

    På vilket sätt menar du att Socialfascisterna är en del av arbetarrörelsen? Annars bra skrivet även om Ekis Ekman skrev det bättre och höll sig kortare.

  • Tobias skriver:

    När blev Aftonbladet borgerlig media?

  • Petter T skriver:

    Bra skrivet, en får tacka!

    Anonym: Jag tror du läste fel, det var socialdemokraterna det handlade om, inte eh social…fascisterna. För övrigt står det i första meningen i tredje stycket att författaren inte anser att socialdemokraterna och arbetarrörelsen är detsamma.

    Tobias: Aftonbladet blev borgerlig media när de startade Aftonbladet Klick, ZING!

Skriv en kommentar