Kamp lönar sig alltid

Tågstrejken är över. Facket har vunnit och arbetsgivarna har förlorat. Utgångspunkten har förskjutits från att betona vikten av ”flexibilitet” till att handla om slit och släng-arbetsmarknadens otrygghet. Stödet för de strejkande på Öresundstågen har varit starkt. Faktiskt alla störst bland dem som påverkades mest. Antagligen för att Sekos strejk rörde oss alla och var viktig för hela arbetsmarknaden. Om en arbetsgivare ges möjlighet att säga upp anställda och återanställa till sämre villkor, kommer snart varje arbetsgivare att göra detsamma. Tågstrejken lär oss att kollektiv kamp alltid lönar sig.

Det är inte riskkapitalister, bankdirektörer eller börsklippare som får hjulen att snurra. På deras axlar bygger man inga samhällen, men utan LO-kollektivet står allt stilla. Byggen stannar upp, ingen tar hand om de gamla, barnomsorgen får stänga, mataffären kan inte öppna och inte ett enda tåg rullar. Tågstrejken visar hur stark arbetarklassen är när den håller ihop. För första gången i modern tid varslade alla LO-förbund om sympatiåtgärder. Det är klart att det får arbetsgivarna att darra.

Jag ska inte recensera avtalet. Det får andra göra, inte minst de som berörs av det. Men visst är det skönt att höra Sekos förbundsordförande beskriva avtalet som ”en historisk seger” samtidigt som Almegas företrädare surar i pressmeddelanden. För alla som tar del av arbetsgivarnas kommentarer är det uppenbart att det var strejken som gjorde att facket kunde pressa dem så långt.

Nu måste kampen mot otryggheten fortsätta. Slit och släng-arbetsmarknaden finns kvar, den lever och frodas inte minst bland kvinnodominerade LO-yrken. Bland unga är en tidsbegränsad anställning vanligare än ett fast jobb. Det ger arbetsgivarna anställda som är fullt ut flexibla och anpassningsbara, men det ger oss ont i magen när räkningarna ska betalas. Ring och spring-jobben berövar oss makten över våra liv. Vem kan planera vardagen när man inte kan säga nej om telefonen ringer?

Kampen för trygga jobb är både facklig och politisk. Jag tar fram skämskudden när högern håller yrvakna monologer i morgonsoffan om den svenska modellen och om att politiker ska hålla sig borta. De låtsas inte om att den borgerliga regeringen har institutionaliserat otryggheten genom att införa anställningsformen allmän visstid. Så länge man springer arbetsgivarnas ärenden är det uppenbarligen oproblematiskt att lägga sig i. Utanför Timbrosfären och regeringskansliet tror jag knappt någon accepterar det som utgångspunkt.

Lagen om anställningsskydd har successivt urholkats och hålen måste nu täppas igen. Allmän visstid borde tas bort och möjligheten att under lång tid stapla olika tidsbegränsade anställningar på varandra begränsas kraftigt. För någon vecka sedan skrev David Eklind Kloo, samhällspolitisk ombudsman på Handelsanställdas förbund, intressant om hur lagstiftningsvägen och avtalsvägen förhåller sig till varandra. Så länge lagstiftningen inte är hårdare finns det inga skäl för arbetsgivarna att förhandla med facket.

Vänstern behöver inse sprängkraften i frågor om otryggheten på jobbet. Idag är det hundratusentals i vårt land som aldrig får sin verklighet beskriven, som inte känner igen sig i floskler om flexibilitet men som inser att det de kallar för flexibilitet alltid är på deras bekostnad. De finns i LO-kollektivet, men också i stora tjänstemannagrupper. Kampen för trygga jobb har potential att samla hela löntagarkollektivet. Människor som håller ihop kan alltid förändra mer än vad som först verkar möjligt. För som vi alla vet, kollektiv kamp lönar sig alltid.

 

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar