En arbetstidsförkortning är nödvändig, argumenten mot har gått ur tiden. Så kan man sammanfatta läget idag.
Sedan 1900 har BNP ökat femton gånger i Sverige. Normen åtta timmars arbete om dagen, en norm satt på 20-talet, kvarstår, om än med en del arbetsidsförkortningar gjorda senare under seklet, i form av semester och förkortad veckoarbetstid.
Produktiviteten har ökat kraftigt i Sverige, och när ett företag ökar sin produktivitet kan frukterna av arbetet fördelas på olika sätt. ägarna kan ta ut mer vinst, man kan investera, man kan höja arbetarnas löner, eller man kan korta arbetstiden. Arbettiden har dock inte minskat de senaste trettio åren. De senaste tjugo åren har dessutom reallönerna släpat efter, och låglöneyrkena blivit relativt sämre betalda. De senaste tio åren har till och med investeringarna gått trögt: aktieägarnas krav på allt högre avkastning gör istället att vinstuttaget är det enda som blir högre för varje år, på bekostnad av investeringar, löner och arbetstid.
Vi skulle alltså behöva omfördela pengar i Sverige, från vinstuttag för aktieägare, till löntagare, konsumtion och därmed investeringar. En förkortning av arbetstiden gör detta dels genom att ge fler arbete, och dels genom att betala bättre för det arbete som utförs.
En arbetstidförkortning skulle förbättra folkhälsan och jämställdheten. Idag arbetar bara var tionde arbetare fram till pensionsåldern. Vi har ungefär 400.000 förtidspensionärer i Sverige idag, och den genomsnittliga pensionsåldern är 58. Vi sliter helt enkelt ut våra kroppar i förtid genom att arbeta, och både det peronliga och det samhälleliga priset för detta är högt: onödigt lidande, och onödiga utgifter, till följd av för långa arbetadagar. Det bästa sättet att minska både förslitningsskador och andra arbetsskador, samt öka effektiviteten och minska sjukfrånvaron är att korta den dagliga arbetsiden.
Vad gäller jämställdheten handlar det om att angripa lönegapet och arbetstidsgapet. Kvinnor betalar idag ur sina egna fickor den nödvändiga arbetstidförkortningen. Män har i genomsnitt en betald arbetsvecka på 41 timmar, och utför obetalt arbete, t ex i hemmet 20 timmar per vecka. Kvinnor har en genomsnittlig betald arbetsvecka på 27 timmar, men arbetar 33 timmar i veckan obetalt. Kvinnor och män arbetar alltså lika mycket, men en ojämlik könsarbetsdelning gör att kvinnor har huvudansvaret för att ta ansvar för hem och familj. Detta, tillsammans med det faktum att de yrken som kvinnor återfinns inom är sämre betalda, är orsaken till att kvinnor tjänar 30% mindre än män, i genomsnitt. Att genomföra en lagstadgad sextimmarsdag är ett sätt att jämna ut fördelningen av det batalda arbetet, såväl som fördelningen av det obetalda arbetet. Så vad säger motståndarna?
En del hävdar att visst är arbetstidförkortning bra, men det borde ske avtalsvägen istället för lagstiftningsvägen. Och det är klart att det vore bra om vi kunde uppnå arbetstidförkortning genom avtal, problemet är att det leder till branchvisa orättvisor. För Metall kan det vara lättare att avstå från löneökningar, och att överytyga arbetsgivaren om det riktiga i att korta arbetstiden, jämfört med Hotell- och restaurang eller Handels.
Sextimmarsdagen ger inte mer arbete, hävdar en del. I en del brancher, som de kapitalintensiva, så kan man rent av effektivisera produktionen genom sextimmarsdag, där skapas inga arbeten automatiskt. Men i den mer arbetsintensiva tjänstesektorn, till exempel vården, så kommer nyanställningar att vara nödvändigt. I vården kan det rent av vara ett sätt att öka attraktionskraften i yrken som har svårt att rekytera personal på grund av nedskärningar och låga löner.
Om sextimmarsdagen leder till nyanställningar, då har vi inte råd, säger någon. Till att börja med kan vi konstatera att rent samhällsekonomiskt tjänar vi mer på minskad sjukfrånvaro, minskad arbetslöshet, färre förtidspensioneringar och mindre arbetsskador, än vad vi måste lägga ut på arbetstidsförkortningen. Problemet är att de vinsterna hamnar hos staten, medan utgifterna i huvudsak hamnar hos kommuner, landsting och företag i tjänstesektorn. Det kan man lösa genom en differentierad arbetsgivaravgift. Helt enkelt: en del av det vi drar in till staten i vinst på arbetstidsförkortningen fördelas tillbaka till de som fått ta utgifterna.
Men sextimmarsdag kanske inte passar alla. är det inte bättre om alla bestämmer själva, istället för en lag? Tja, redan idag kanske en del är missnöjda med åttatimmarsdagen. Om både arbetsgivare och löntagare vill jobba något annat antal timmar, så kan de komma överens om det ändå. Om det vore upp till var och en att förhandla om sin arbetstid skulle vi knappast ha särskilt mycket att komma med gentemot vare sig privata eller offentliga chefer.
Många undrar om vi kommer att behöva gå ner i lön, och det är ju inte lagstiftarnas sak att lägga sig i. Frågan om lön avgörs fortfarande av arbetmarknadens parter. Hur stora löneökningar man får är alltså upp till fackförbunden att förhandla om. Arbetstidförkortningen skall inte påverka lönen.
Slutligen: jag förnekar inte att det finns argument mot arbetstidsförkortning. På samma sätt som det finns argument mot lönehöjningar, mot lagstadgad 8-timmarsdag, arbetsrätten överhuvudtaget, inflytande för de anställda på arbetplatsen med mera. De argumenten talar dock sitt tydliga språk: det är egentligen bara företagsägarna som har ett konkret intresse av att inte korta arbetstiden.
Men vi kan å andra sidan sätta livskvalitet, folkhälsa, jämställdhet och sysselsättning främst.
Jenny Lindahl
Ordförande Ung Vänster