Kollektiv kamp – fortfarande bästa vapnet

Under några vårveckor gick Svenska Kommunalarbetareförbundet ut i strejk för höjda och rättvisa löner.

Runt om i Sverige har vi alla märkt av effekterna när välfärdens fotsoldater lagt ner arbetet. Stängda skolor och förskolor, nedsmutsade gator, igenvuxna parker, växande operationsköer med mera. Själva drabbades vi genom att i sista sekunden tvingas flytta hela vår 42:a kongress med 500 deltagare, när kommunals sektioner i Uppsala togs ut i strejk under konfliktens 6:e vecka.

Det är ett pris vi gärna betalar, facklig solidaritet är en hörnsten i kampen för bättre levnadsvillkor för alla oss, som inte varje månad läser Conneseur och vandrar golfrundor i avslappnande herrgårdsmiljö.

Tillslut var det facklig solidaritet inom LO-kollektivet och allmänhetens starka stöd som tvingade arbetsgivarsidan att komma till förhandlingsbordet. Men det avtal som Kommunals ledning nu accepterat är långt ifrån tillräckligt. Lägstalönerna höjdes visserligen, men inte till en godtagbar nivå. De generella löneökningarna man krävt blev inte heller verklighet. Därför är det viktigt att fajten nu fortsätter.

Från högern hör man idag ständigt att kollektiv organisering hör till en svunnen tid. Den flexible löntagaren ska själv förhandla om sin lön. Men den sorts lönekamp Kommunal blev tvungna att ge sig in i hade ingen löntagare klarat på egen hand. Kollektiv organisering och facklig solidaritet är fortfarande det enda sättet för löntagarna att vinna lönekonflikter mot arbetsgivarna.

Arbetsgivarnas främsta argument har varit att det inte finns några pengar. Många kommunpolitiker har uttalat sitt stöd för Kommunals lönekrav, men samtidigt hänvisat till att ’det är tomt i kassakistan’. Det har varit alltför tyst om de utgiftstak som sätter tvängströjor på kommunerna. Som ett led i EMU-anpassningen av Sveriges ekonomi har man genom utgiftstaken allvarligt försvårat för en omfördelning av resurserna och en ordentlig satsning på välfärden.

Genom att ta konflikt för sina intressen tog Kommunal också det från politikerhåll så ofta efterlysta ”ansvaret” för framtiden. Man tog ett verkligt ansvar för att kommunerna ska utgöra en mer attraktiv arbetsplats, dit människor söker sig även i framtiden. Kommunförbundet tog emellertid inget sådant ansvar, det överlät man – än en gång – helt och hållet till de anställda.

För Ung Vänster blev vår 42:a kongress på många sätt en strejkkongress, där arbetsordning och praktiska arrangemang påverkades starkt av kommunalstrejken. Det blev också en strejkkongress i den meningen att vi alla kom med färska erfarenheter av löntagarkollektivets styrka när det tar konflikter.

även nästa gång ett LO-förbund tar upp kampen för högre löner eller förbättrade arbetsvillkor ses vi i strejkvaktslinjen!

Ung Vänsters 42:a kongress
30 maj 2003, Uppsala

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar