En fjärdedel av alla tjejer är otrygga en sen kväll i sitt eget bostadsområde. En av tio låter bli att gå ut.
Igår lyssnade jag på Thomas Hvitfeldt, utredare på Brottsförebyggande rådet, som berättade om den nya Nationella trygghetsundersökningen, NTU. Det var egentligen inte några nya siffror, statistiken har visat liknande resultat under lång tid. Tyvärr räcker det inte att år efter år fortsätta konstatera att kvinnors rörelsefrihet begränsas. Det är dags att vi börjar prata om konsekvenserna, om våra gemensamma erfarenheter.
Jag är nämligen övertygad om att i stort sett varenda kvinna någon gång har känt sig tvungen att hitta strategier för att känna sig trygg i det offentliga rummet. Som instruktör i feministiskt självförsvar har jag hört mängder av tips och trix för att känna sig tryggare. Kanske låtsas man prata i telefon med sin pojkvän på vägen hem på kvällen, eller så har man 112 intryckt på mobilen, redo att ringa. Jag har många gånger hört tjejer berätta hur de gör grimaser eller spelar galna för att känna sig tryggare – en kvinna berättade om hur hon brukar slänga ut armarna, brumma och låtsas att hon är ett flygplan. Det handlar om tjejer och kvinnor som aldrig skulle gå ut och jogga efter att det har blivit mörkt, men som har med sig gympaskor i en påse till krogen för att kunna byta om innan de åker hem – det går inte lika fort att springa i högklackat. Som går med nycklarna i handen, överfallslarm, färgspray eller till och med pepparspray.
Det mesta våldet som kvinnor utsätts för sker i det egna hemmet. Men när det kommer till vardagsrädslan spelar det ingen roll. För trots fakta som visar annorlunda utsätts vi för ständiga påminnelser om hur vi ska och inte ska bete oss för att inte råka illa ut. Istället för att tipsa unga killar om att inte våldta så tipsar poliser unga tjejer om att inte dricka för mycket, inte gå hem ensamma eller hem till okända män. Tidningarna publicerar “våldtäktskartor” med kryss över de parker där man inte ska befinna sig – i alla fall inte om man är kvinna.
Genom hot, trakasserier och gliringar görs våldet till vardagsmat. Ingen orkar gå runt och känna sig rädd jämt och ständigt. Vi omtolkar och normaliserar våldet till en del av våra liv. För även om det inte är en direkt skräckupplevelse att åka nattbuss så finns den ändå där – vardagsrädslan. Många tänker kanske inte ens på det som en rädsla eftersom det är en så naturlig del av vardagen.
Sverige beskrivs ofta som ett av världens tryggaste länder. Må så vara, men att en av fyra tjejer inte vågar ta en promenad i sitt eget bostadsområde kvällstid är helt enkelt för dåligt. Det handlar om mer än individuell oro, det är i högsta grad en fråga om demokrati.
Det sexualiserade våldet, könsmaktsordningen och vardagsrädslan är inget problem man löser över en natt. Men det är hög tid att börja jobba. En feministisk stadsplanering som tar hänsyn även till kvinnors upplevelser skulle vara en start. Att införa feministiskt självförsvar i skolan likaså. Man kan tycka att det är en självklarhet, men tydligen behöver det upprepas: även kvinnors säkerhet måste tas på allvar.