Liberalernas förortshat

toveHäromdagen släppte Polisen en rapport om kriminella nätverks påverkan på lokalsamhällen. Det tog inte lång tid innan de liberala ledarskribenterna hakade på och utnyttjade läget för att hatea på förorten. Både Svenska Dagbladets Per Gudmundson och Paulina Neuding har skrivit om de så kallade”no go-områdena”. (Det är uppenbarligen helt okontroversiellt att beskriva förorten på samma sätt som militärt rebellkontrollerade områden i väpnade konflikter.) Tack och lov har det också kommit svar på tal. Läs gärna Nabila Abdul Fattahs artikel i Dagens ETC.

Gudmundson och Neuding beskriver förorten som en krigszon där polisen inte ens vågar kliva ur bilarna. Gudmundson skriver: ”det är områden där uppgörelser bland kriminella kan resultera i skottlossning på öppen gata, där invånarna inte törs avge vittnesmål och där polisen inte är välkommen.” Både Polisen och Gudmundson använder begreppet ”parallellsamhällen”, med skillnaden att Polisen gör det för att påpeka att det inte är befogat att tala om några sådana. Gudmundson plockar upp begreppet och låter på ett smidigt sätt läsaren själv göra kopplingen.

Man kan fundera över borgerlighetens besatthet av att distansera sig från förorten. Eller för att tala klarspråk: socioekonomiskt utsatta förorter med en hög andel människor med utomeuropeisk bakgrund. För det är knappast Täby, Vallentuna eller Oxie som får ta smällen, trots att de utgör några av de 55 områdena i Polisens rapport. Norrmalm är det område där det i särklass begås allra flest brott i Stockholms län, (nästan tre gånger så många som genomsnittet). Södermalm kommer som god tvåa och Östermalm som trea. Ändå är det förorterna som Gudmundson/Neuding väljer att rikta udden mot. Abdul Fattah skriver: ”Jag vet inte vad liberala skribenter tjänar på att onyanserat utmåla förorter som platser med endast offer och förövare. Är det en besatthet? En perversion? Eller rent av en okunskap som man inte vill erkänna är just okunskap?”

Och ja, kanske är det ett visst mått av okunskap. Kanske tror de verkligen på vad de skriver. Men att måla upp bilden av ”den avvikande förorten” jämte ”den lyckade” innerstan är säkerligen väl medvetet och den politiska poängen är tydlig. (Läs, ”de avvikande, lågutbildade förortsborna” jämte ”de lyckade, högavlönade entreprenöriellt drivna innerstadsborna”. Ett ”dem” jämte ett ”vi”.)

När Sverige splittras och geografiska områden och dess invånare ställs mot varandra så osynliggörs de verkliga konfliktlinjerna. Oavsett om det handlar om utarmningen av storstädernas förorter eller om mindre tätorter och glesbygd. Det mest intressanta i Polisens rapport är nämligen att man konstaterar att de problem man upplever tydligt är knutna till områdets sociala kontext. Det är områden med låg inkomst, hög arbetslöshet och som ofta är eftersatta när det gäller underhåll i största allmänhet. Utsattheten är en klassfråga. Men istället för att prata om klass, pratar man om miljonprogrammens utformning (i bästa fall) eller så skapas de etniska gränsdragningar som ger luft åt Sverigedemokraterna och dess gelikar. Svenska Dagbladet väljer att spela på stigmatiseringen av förorten. Det lär knappast bidra till att några verkliga problem blir lösta.

Jag tittar ut genom fönstret, ser höstlöven falla över simhallen i Tensta och konstaterar att debatten om förorten är en debatt byggd på klassförakt. 

 

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar