Nu krävs mobilisering för att försvara alliansfriheten

stefanEnligt en ny rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) är för första gången stödet för ett svenskt medlemskap i Nato större än stödet för att vi ska fortsätta stå utanför. Under de senaste åren har försvars- och säkerhetspolitiska frågor ökat i betydelse. Bakgrunden till varför finns framförallt i det försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde, men också den stora försvarsreformen från 2009 och vår egen bristande försvarsförmåga har spelat en viktig roll. Utvecklingen har inte enbart inneburit att de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna tagit större plats i debatten, utan den har också medfört betydande förändringar i opinionen. Sextio procent av svenska folket är idag positiva till att öka försvarsanslagen och synen på ett svenskt medlemskap i Nato har förändrats. Det sistnämnda beror i hög utsträckning på att de som förordar ett sådant har lyckats framställa det som ett rationellt svar på det försämrade säkerhetspolitiska läget och bristerna i försvaret.

Att en sådan argumentationen väcker gehör i bredare lager av svenska folket borde inte förvåna, men för vänstern finns all anledning till vaksamhet. Igår invigdes Folk och försvars årliga rikskonferens i Sälen, och det tog inte många minuter innan frågan om ett svenskt medlemskap aktualiserades. De borgerliga partiernas krav på en utredning om vad ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära står idag i centrum av den politiska debatten. Under de närmsta åren kommer detta troligen att vara en stridsfråga mellan höger och vänster, inte minst genom att de borgerliga lär använda den som ett påtryckningsmedel i de försvarspolitiska samtal som utlovades i decemberöverenskommelsen.

Ett Nato-medlemskap skulle på ett genomgripande sätt förändra den svenska försvars- och säkerhetspolitiken, men också påverka vår utrikespolitik. För överskådlig framtid skulle ett sådant beslut vara mycket svårt, i praktiken nära nog omöjligt, att förändra. Argumenten för bibehållen militär alliansfrihet står sig fortfarande bra och ytterst hänger de samman med vilken roll man vill att Sverige ska spela i världen. Vår grundläggande uppfattning är att Sverige ska vara ett land som står för icke-militära lösningar på världens krig och konflikter. En röst för global nedrustning, diplomati och konfliktförebyggande arbete. En aktör som angriper de globala orättvisor som ligger till grund för så många konflikter runt omkring i världen. En sådan inställning överensstämmer inte med Natos, där istället militära medel står i centrum. Ett medlemskap i militäralliansen skulle försvåra en självständig utrikespolitik som är konsekvent i sitt försvar av mänskliga rättigheter, som varken tar hänsyn till stormakter eller ekonomiska intressen. Därutöver är det dessutom sannolikt att anspänningen skulle öka och säkerhetsläget försämras i vårt eget närområde om Sverige (och Finland) skulle gå med i Nato.

Från scenen på Folk och försvars rikskonferens raljerade folkpartiledaren Jan Björklund om vänsterns syn på ett Nato-medlemskap. Han menade att det handlade om neutralitetsnostalgi och anti-amerikanism. Om det är på den nivån som förespråkarna för ett svenskt medlemskap tänker ta debatten förstår jag varför de vill ha en utredning, helt uppenbart behöver de nya argument.

Vänstern har många gånger ett ambivalent och tvekande förhållande till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Ofta är det som om vi allra helst skulle vilja diskutera något helt annat, något som vi själva är mer intresserade av. Det är ett förhållningssätt som inte fungerar. Försvars- och säkerhetspolitiken är för viktig för att helt lämnas över till högern. Vänstern är många gånger bra på att ge principiella ställningstaganden som kan fungera som vägledning, men ibland är våra principer, i vart fall ur ett kort perspektiv, motstridiga. Den som tycker att fortsatt militär alliansfrihet idag är den viktigaste försvars- och säkerhetspolitiska frågan för vänstern – jag tillhör dem – måste dra slutsatser av en sådan prioritering. Alliansfriheten förutsätter en egen försvarsförmåga, en försvarsförmåga som är större än den vi har idag. Ur ett lite längre perspektiv är det svårt att se att det går att göra utan att försvarsanslagen ökar. Den omläggning av försvarspolitiken som Vänsterpartiet genomförde 2013 var ett viktigt steg i rätt riktning.

Den breda vänstern måste mobilisera mot ett svenskt medlemskap i Nato. Precis som vi en gång i tiden mobiliserade mot ett svenskt medlemskap i EU och EMU måste vi agera i samband med Nato-frågan. Det finns dessutom viktiga delfrågor att fånga upp, som exempelvis frågan om ett svenskt värdlandsavtal med Nato. Genom breda allianser och ett i det närmsta folkbildande arbete måste vi bygga en bred rörelse mot ett medlemskap. Och det är hög tid att börja nu – annars kommer gränserna fortsätta förskjutas och ett Nato-medlemskap snart vara en realitet.

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar