Ödesdagar i Iran

Protesterna mot regimen i Tehran har fortsatt. Dagens händelser är ett stickprov på de inrikespolitiska styrkeförhållandena. Khameneis tal i samband med fredagsbönen kunde ha blivit slutet för de omfattande protesterna men retoriken om nationell enighet hade inte märkbar effekt på protesterna som istället växt och resulterat i fler konfrontationer mellan demonstranter och regimen.

Läget är kritiskt. De kommande dagarna är avgörande för utgången av den utveckling vars klimax vi bevittnar genom Youtube, Twitter och Facebook. Det finns ett antal tänkbara scenarion som kan inträffa:

1) Regimen slår ner protesterna. Regimen har hittills varit avvaktande och återhållsam när det gäller våldsanvändning mot demonstranterna. Detta kan förstås förändras snabbt och skulle med allra största säkerhet kväva protesterna. Två svårigheter, ett polisväsende och en armé som är motvilliga till att attackera värnlösa demonstranter, löses med regimens mäktiga och inflytelserika paramilitära grupperingar, som Basij och Pasdaran. Det finns dem som står Khamenei nära som anser att återhållsamheten [sic] var en av Shahens stora misstag under åren 1978-79. Det ledde till att revolutionärerna hämtade allt större självförtroende i de gatustrider som utkämpades vilket till slut ledde till en total kollaps av våldsapparaten. Säkerligen finns det hökar inom regimen som är beredda att ta i med hårdhandskarna för att krossa revolten. Detta skulle leda till blodbad, massarresteringar och avrättningar och skulle orsaka stora sår i det iranska folkets medvetande. På kortsikt kommer protestvågen att upplösas men på lång sikt kommer den att hämta kraft i symbolvärdet i junirevolten 2009.

2) Splittring inom regimen leder till förändring. Det är uppenbart att det styrande skiktet i regimen står inför en djup splittring när det gäller strategier för att hantera den pågående krisen. Detta innebär att regimen inte agerar samlat och samfällt vilket i sin tur ger fördelar till demonstranterna och Mousavi. Mousavi har också vågat mer. Han utmanar regimen mer öppet och har idag vänt Väktarrådet ryggen. Det kan i princip tolkas som att Mousavi inte längre erkänner regimens institutioner (dock är en Mousavis paroller att försvara republiken och den konstitution som republiken vilar på). Mousavi har också deklarerat att han är beredd att bli martyr och samtidigt uppmanat till generalstrejk om han skulle arresteras. Under de närmaste dagarna kommer säkerligen sorgemarscher att organiseras för att hedra de senaste offren. Det figurerar olika siffror men det påstås att ett 50-tal personer dödats under lördagens protester. Frågan som återstår att besvara är vad Mousavi har för strategi. Protesternas tydligaste svaghet är att avsaknaden av ledning. Här finns ett tomrum som Mousavi kan fylla men då måste han också presentera ett politiskt program som mobiliserar fler än de människor som idag tagit till gatorna. Arbetare i den viktiga oljesektorn är en nyckelgrupp tillsammans med offentliganställda, som tex lärarna.

3) En överenskommelse mellan Mousavi och regimen om maktdelning. En överenskommelse mellan Mousavi och regimen om maktdelning är ett annat tänkbart scenario. Det känns att konflikterna inom det styrande skiktet omöjliggör den beslutsamhet som krävs för att komma fram till en överenskommelse med bred acceptans inom prästerskapet. Lördagens sammandrabbningar har också radikaliserat demonstranterna. Det kommer rapporter om Basij-milisens kontor i olika städer som satts i brand och jag har sett videoklipp där folkmassan driver regimens kravallpolis på flykt. Det är osannolikt att en överenskommelse skulle dämpa folkets ilska och beslutsamhet.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Det som världen bevittnar är ödesdagar som kommer att förändra färdriktningen för Iran.

Jag noterar också hög svansföring hos de svenska folkpartisterna. Nu när det inte är populärt att ropa ”USA in i Iran”, kräver Folkpartiets Birgitta Ohlsson att den svenska ambassadören kallas hem. Sedan ändrar hon sig och vill nu att den svenska ambassaden ska öppnas upp för att ta emot demonstranterna. Ogenomtänkt och populistiskt. M a o, business as usual hos Folkpartiet.

Andra som bloggat: Esbati, Det Progressiva USA
I medierna: Expressen, Sydsvenskan, SvD, AB, DN, GP, SVT

Det finns en kommentar till “Ödesdagar i Iran”

  • Anonymous skriver:

    Jamen guuuud vad synd det är om de rika iranbratsen!

    Denna priviligierade elit utgör 20% av irans befolkning och förlorade givetvis i valet. Vad hade ni väntat er? Stöder ni Stureplansbratsen om de ställer upp i valet och om de skriker FUSK!!!! när de förlorar?

    Stöder ni Pinochetisterna i Chile? Exilkubanerna? Storgodsägarna i Venezuela????

    Väx upp. Detta val har USAs och isarels blodiga fingeravtryck överallt!

Skriv en kommentar