Hem / Uncategorized / Om att tappa greppet

Om att tappa greppet

17 augusti, 2003

När man deltagit i några politiska debatter upparbetar man en känsla för när en debattdeltagare börjar tappa greppet. En del skrattar hysteriskt och tillgjort. Andra försöker vinna sympati genom att spela oförrättade. Unga liberaler tar plötsligt upp Sovjetunionen, oavsett vad debatten handlar om. Nu kan det hur som helst konstateras: Ja-sidan har börjat tappa greppet.

Ta statsministern. Först skulle alla i Katrineholm få billigare villalån. Så åkte han på cykelsemester och blev ångerfull. Nu skulle det kanske inte bli så. Men han ”kände” att det skulle bli bra. Och viktigast var förresten barnbarnen. Eller nej, freden.

Haveriet går vidare i en intervju i SvD där Persson använder det gamla goda ”tvärtom-tricket”; alltså att säga den raka motsatsen till hur det ligger till och hoppas på det bästa. Till exempel: ”De senaste åren har varit en näst intill övertydlig demonstration av Europaprojektets fredskaraktär, både i östeuropa och på Balkan”. Och samme Persson som sa att vi skulle ge ”oförblommerat” stöd till USA när de bombade oskyldiga afghaner tycker att det behövs en motvikt mot USA. Sen avslöjar han en total sensation: ”Det finns inga inslag av superstat”, säger han. Oj. Alla de tusentals byråkrater och politiker som dagligen arbetar för en överstatlig utveckling och gärna erkänner det, har alltså missuppfattat vad de själva håller på med. Och det har också kritikerna. Skönt.

”Tvärtom-tricket” visar sig för övrigt vara helt centralt i det ”vänster-ja” till EMU som några glada debattörer argumenterar för (t.ex. i DN 23/6). De vill att demokratin ska stärkas genom medlemskap i en union som i lag förbjuder politisk inblandning i penningpolitiken, att valutaspekulation ska bekämpas genom deltagande i ett samarbete som uttryckligen förbjuder hinder för valutatransaktioner, stärka välfärden i en monetär union som arbetsgivarna vill ha just för att den skapar tryck för ”nödvändiga reformer”, samt stärka de nationella demokratierna genom att avskaffa nationalstaternas möjlighet att bedriva ekonomisk politik över huvudtaget. De konstaterar vidare att Lula blivit president i Brasilien.

Sent ska vi också glömma Arja Saijonmaas omtänksamma argument för svenskt EMU-medlemskap: ”Det förvånar mig inte att det svenska folket mår psykiskt så dåligt. Det fattas näring för själen, drömmar och visioner”.

Varför blir det så? Det är inte så svårt att se. Brist på kontakt med vanligt folks livsvillkor och problem genererar ett ja till EMU. Den elit som försöker baxa in oss i en antifolklig unionen där de flesta är förlorare, trodde att deras titlar och pengar skulle göra folkomröstningen till en formalitet. De är jävligt förvånade. Visst – med en närmast obegränsad kampanjkassa har man råd med ett och annat. Men jag tror det finns gränser.

Göran Persson, stackaren, ser sina chanser att bli EU-president försvinna i horisonten. Men sorry. Landsfaderprylen funkar inte varje gång, särskilt inte när man byter argumentation som andra byter underkläder. Den 14 september är vi många som gärna vill ge etablissemanget en rejäl käftsmäll. Om vi faktiskt går och röstar nej, kan det också bli verklighet.


PS. Idag ligger de flesta svenska krigshetsare mycket lågt. De olagliga angreppskrigen mot människor i Afghanistan och Irak är avlösta av ockupationer. Den sedvanliga koloniala rasismen skiner igenom. Liksom ockupanternas förvåning över att folk inte vill bli förnedrade och ockuperade. I Irak gör människor från alla möjliga grupper motstånd. USA svarar med att skjuta civila och journalister samt pumpa ut folkets olja från landet. Men vi glömmer inte. Och glömmer gör inte heller de miljoner och åter miljoner människor runt om i världen, som bekämpar och kommer att bekämpa imperialismen. USA ur Irak!

kamratligen,
Ali Esbati

Stockholm 030818