Skulle jag kunna få en helsida?

Jag blir mer eller mindre arg för olika saker varje dag. Läser tidningen i tunnelbanan och pulsen höjs en aning. Lyssnar på dagens Eko och muttrar ilsket för mig själv och ibland inför mina arbetskamrater. Glömmer en stund. Blir påmind av något eller någon och hetsar tillsammans. Kommenterar. Eller pratar ilsket med mig själv. Detta är förstås en rimlig och sund reaktion med tanke på hur det ser ut. Har ni läst DN?

Men sådär vansinnigt förbannad, riktigt less och frustrerad, det spar jag till speciella tillfällen. Som i dagsläget tyvärr inträffar upp till flera gånger i veckan. Det är när man förvånas och chockeras över saker som det känns allra värst. När man inte hade kalkylerat med det, inte räknat med det. Numera så räknar jag till exempel med att när Maud Olofsson öppnar käften, så kommer attackerna emot arbetsrätten, fackföreningsrörelsen och så vidare att vara standard (Det är i och för sig fortfarande vansinnigt upprörande). Det är extremt men avhandlas i media som att det vore a piece of cake: Och nu går vi över till vädret, liksom. Några går lite längre och blir kanske av sina anhängare ibland lite moderligt tillrättavisade, typ "pojkstreck", medan vi, deras motståndare titulerar dem stolpskott. Men alldeles oavsett stollighetsfaktorn har de talat, och genom det ytterligare flyttat ramarna, tänjt på gränserna, för vad som anses rimligt.

Jag är inte naiv men påverkas ändå. Man vet hur vridet allting är, att medierapporteringen är ensidig och undermålig. Men när jag möter den rasistiska avhumaniseringen av människor i Palestina, Irak och Afghanistan så får jag panik. Ibland gör jag alla fel på samma gång. Blir skitförbannad på bekanta som lite trevande försöker lägga fram lika-goda-kålsupare-teorier. Blir vansinnig på kommentarer som "men varför ska de bråka hela tiden, de där". Blir matt och får fysiska problem med min andning inför nonchalans och likgiltighet. Men framförallt, så avskyr jag den mediala "debatten", vad samhällsklimatet gör med oss människor och vad det får för konsekvenser. Vänner som inte orkar förstå eller har proppats fulla med terrorsnacket. Barnet, föräldrarna, vännerna som dödas på Gazaremsan, medan vi tittar på A-ekonomi. Någon undrar; hur orkar du bli arg varje gång. Jag blir arg för att de ens frågar. Tycker det är självklart. Att bli förbannad är förstås jobbigt men också befriande. De har makten över tanken, borgerligheten och deras media. Men inte fullt ut så länge det finns människor, som blir arga, ledsna och upprörda. Och en av dessa människor vill jag vara.

När jag var yngre hade jag en något snävare världsbild. Men sedan dess har ramarna vidgats, precis som ledarsidorna brett ut sig både innehållsmässigt och i antalet tecken. En del handlar förstås om min ålder. Men till viss del handlar det också, förstås, om vem som sätter dagordningen och hur den har förflyttats.

Jag vet inte hur det kunde komma som en sådan chock, läget var ju sådant. Jag var i och för sig liten. Men mina föräldrar var minst lika förvånade, kunde inte tro att det var sant. Valvakan var över. Vi hade gjort popcorn, som vi skulle äta till. De stod halvt orörda. Vi satt lite tysta tillsammans och lät förståelsen om att det faktiskt blivit en borgerligregering sjunka in. Jag minns soffsekvensen, då Bengt Westerberg reser sig. "Vilka jävla pajasar", sa pappa, om Ian och Bert. Morfar kom lite senare och sa: "vad är det för tok, har folk blivit alldeles dumma i huvudet". Ingen svarade.

När jag var liten var jag så oerhört stolt över VPK. Jag hade inte börjat skolan än men inget var finare, viktigare och mer rätt och riktigt än att vara kommunist. Jag trodde, lika innerligt att alla med något slags vett självklart var kommunister, som andra trodde på tomten. Och annars var de såna där snofsiga pinsamma typer som tyckte de var märkvärdiga och handlade på ICA.

Vi var tre tjejer som skulle sova hos mig, våra föräldrar hade fest i gillestugan. Vi hade inte börjat skolan, men vi var nog runt sex år i alla fall. Jag pratade om VPK och första maj, om vårt bokcafé där man kunde läsa böcker och där alla rökte. "Ni röstar väl på VPK?" frågade jag. "Klart vi gör", svarade de. "Självklart", tänkte jag. "Fast jag vet inte om mina föräldrar", sa den ena tjejen, "vad de röstar på". Jag och min andra kompis häpnade och tvingade henne att gå ner och fråga. När hon kom tillbaka såg hon lite rädd och besviken ut. "Vad röstar dom?", frågade jag. "De röstar väl på VPK?". "Nja, nej", sa hon. "På Socialdemokraterna."

Det blev tyst i flickrummet. Jag minns att jag kände mig oförstående och besviken på något sätt. "Vadå röstar på Socialdemokraterna, varför då?" sa jag. "Jag vet inte", svarade hon. Sen så blev det så att vi, jag och min andra kompis, retade henne, sossen alltså, så att hon började gråta. Vi hoppade i den stora sängen där vi alla skulle sova, och ömsom ropade ramsor som gick ut på att VPK var bäst ingen protest och att socialdemokrat är lika med socialakrobat. Vi fattade inte vad som menades. Men vi hade hört någon säga det och det lät bra. Detta var förstås naivt och verklighetsfrånvänt. Lite taskigt också, de röstade ju i alla fall på sossarna.

Idag kommer jag på mig själv med att bli jag glad för att det finns liberaler, yippie, tänker jag. Killen blir inte upphetsad av övervakningskameror, är emot språktest, och gillar inte hedersbegreppet. Men det är ju toppen! Man ska inte ha så höga krav. Han älskar inte angreppskrig i alla fall. Skönt. Nog är det bra att de finns, de utrotningshotade liberalerna. Men samtidigt så säger det mycket om läget när man börjar hurra för något så ynkligt. Och hur skulle det se ut om de var omvänt? Om ramarna för debatten skulle vidgas åt det andra hållet, åt vårt håll. Otänkbart? Hur skulle det låta? Jag lovar, det går lika bra att läsa upp nyheter som har ett relevant och sakligt innehåll med sån där monoton röst, (det går även med den lite chickare TV3update-varianten).

Och om man gör ett vidare tankeexperiment, t.ex. leker att vi som vill omkullkasta och förändra samhället i grunden fick stå och pladdra så där rakt upp och ner, som om att de vore det mest självklara. Önsketänkande, jag vet. Typ "ja du, det är helt nödvändigt att vi beskattar de här företagsvinsterna, det måste ju löna sig att arbeta, plus att det vore bra om vi kunde demokratisera en del företag. Allt annat vore ju slöseri!". "Ja, men precis, vi har räknat på det här, det finns med i vårt nya program, om jobbgaranti." Eller om vi hade makten över problemformuleringen. Svindlande tanke. "Jo men visst! Jag ställer gärna upp på en intervju om de hundratusentals människorna som har dött i USA:s krig." "Ja visst, jag pratar gärna om ockupationer, brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten." Det är så mycket mer intressant med nyanserade debatter. Tack för att jag fick medverka!

Ida Gabrielsson, förbundsordförande Ung Vänster

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar