Sluta sparka nedåt Janne Josefsson

Hej Janne!

Du påstår att barnfattigdomen är hittepå. Eller att det åtminstone är en kraftig överdrift om hur det är att leva som fattig i Sverige. I gårdagens Uppdrag Granskning menade du att barnrättsorganisationerna skarvar och luras så det står härliga till.

Självklart är det inte samma sak att vara fattig i Sverige som det är att vara fattig i Lima eller i Mosambique. Det har heller ingen påstått. Rädda Barnen är noga med hur de presenterar sina siffror och pekar på att det handlar om en relativ fattigdom.

Men fattigdom är det. För hur ska man annars beskriva situationen för alla de människor som tvingas göra sig mindre än vad de är på grund av brist på pengar. Barn som aldrig kan gå på födelsekalas (för då måste man ju ha med sig en present), som aldrig önskar sig någonting i julklapp (för att inte vara till last) och som inte kan börja i varken fotbollsklubben eller scouterna (medlemsavgift, lägeravgift, utrustning), eller de barn som bävar för jullovet (ingen skollunch). Idag lever 242 000 barn (oräknat alla de barn som lever som papperslösa) i Sverige i ekonomisk utsatthet – barnfattigdom. Det går inte att ignorera.

Att vara fattig är något av det skämmigaste man kan vara. Barn som har det tufft hemma är experter på att dölja och bortförklara alla möjliga situationer. Ändå finns det de som berättar om sin vardag och sin uppväxt på marginalen. Och många vittnar om att behoven har förändrats. Tidigare kanske man bad om lite extra pengar till julklappar eller skolutflykter, nu handlar det om elräkningen eller om mat. SVT rapporterade i december om barn som tvingas svälta på skolloven. Att inte ta de berättelserna på allvar är förmätet.

Samtidigt slår ni på Uppdrag Granskning helt från er kritiken. Utan att alls problematisera ert budskap skapar ni en debatt som lägger all skuld på familjer med försörjningsstöd eller väldigt låg inkomst. Inte på Socialtjänsten eller den politiska elit som är ansvarig, utan på de barn som får ta smällen för ett samhälle där klyftorna ökar.

Har du funderat på vad som händer när journalister väljer att granska de som är utsatta istället för att granska makten? När ni struntar i vad regeringens skattesänkningar inneburit för alla de människor som inte har råd att köpa sig en privat sjukförsäkring? Eller hur de över en halv miljon svenskar som har lämnat a-kassan på grund av Alliansens avgiftshöjning drabbas? Eller hur elever får ta smällen när nedskärningar i skolan får finansiera riskkapitalbolag och läx-rut?

Det är inte utan att man undrar vad som ligger bakom din drivkraft att sparka nedåt.

Lästips till dig:
Alla fattiga barn går inte i trasiga skor
Rädda Barnen kommenterar Uppdrag Granskning
Fattigskolan

Det finns 3 kommentarer till “Sluta sparka nedåt Janne Josefsson”

  • Henrik skriver:

    Nej, rädda barnen använder inte en relativt metod för att mäta antalet fattiga barn. Dom mäter hur stor av familjerna som fått socialbidrag samt hur stor del som inte har tillräckligt med pengar för att täcka ett vissa grundläggande behov.

  • Tove Liljeholm skriver:

    Hej Henrik.

    Det verkar som du blandat ihop det. Rädda Barnen använder inte en relativ mätmetod – däremot mäter de vad som är relativ fattigdom.

    Absolut fattigdom räknas ofta (av FN) som en dagsinkomst på under en eller två amerikanska dollar.

    Relativ fattigdom är däremot beroende av omgivningen. Det är inte samma sak att vara fattig i Sverige som att vara det i Grekland, USA eller Mali. Rädda Barnen räknar andelen barn i familjer som får socialbidrag och/eller har låg inkomststandard. Helt enkelt när inkomsterna är lägre än vad som behövs för att täcka de nödvändiga kostnaderna, inga konstigheter. Läs gärna mer om hur de räknar här: http://www.rb.se/vartarbete/isverige/barnfattigdom/Pages/default.aspx

  • Rigg skriver:

    OK, så vi lever officiellt I ett U-land nu. Bra att veta. Så från och med nu så mäter vi oss gentemot tredje världen. Reinfeldt har med andra ord lyckats. Bra jobbat.

    Om man är minimalt rationell så mäter man sig inte mot stenåldern. Den relevanta mätenheten är den levnadsstandard man rimligen kan förvänta sig år 2013 i ett rikt, utvecklat land som Sverige, där resurser med enkelhet skulle kunna uppbådas till att sörja för att varenda barn fick en sådan levnadsnivå (om regeringen skulle välja att prioritera det framför att lägga skattepengarna på pigor till Danderyd och bonusar åt VD:ar för bolag vars målsättning är att ge sämsta möjliga hälsovård).

    Det handlar inte om att leva i lyx. Det handlar om att få sina grundläggande behov tillgodosedda samt att ha en någorlunda anständig tillvaro. Kanske tycker Josefsson att det räcker för en ”någorlunda anständig tillvaro” om man vet om att man kanske slipper svälta under den närmaste månaden?

    I så fall: varför förespråkar han inte att vi inför den standarden universellt? Om de barn som Josefsson inte tycker kan klassificeras som ”fattiga” bara pissar bort sina pengar på frivoliteter som en följd av den politik som förs, så gäller väl detsamma a fortiori de barn vars levnadsstandard överstiger denna grupps? Rättviseskäl talar med andra ord för att vi utformar politiken så att inte ett enda barns levnadsstandard överstiger den miniminivå Janne godkänner! Den slutsatsen följer rent logiskt, så varför förespråkar inte Josefsson en sådan ordning?

    Kan det möjligtvis ha någonting att göra med att han inte är en seriös journalist utan en vulgär propagandamakare för makteliten? Hans propaganda finansieras med offentliga medel för att göra det hela ännu mer skandalöst och obscent.

Skriv en kommentar