Status quo och rörelse i Iran

Det är två delvis motsägande begrepp som jag tänker använda som inramning av presidentvalet i Iran – status quo och rörelse.

Ahmadinejad vann valet. Jag har inte i detalj följt valkampanjen för att kunna uttala mig om huruvida resultatet var väntat eller ej men jag konstaterar att det iranska politiska systemet, ”demokratin inom teokratin”, innebär vissa svårigheter och begränsningar för kandidater som ämnar utmana de två politiska block av ”konservativa” och ”reformister” som har dominerat det politiska landskapet det senaste decenniet.

Samtidigt har presidentvalkampanjen kännetecknats av några saker som är värda uppmärksamhet.

Internetvågen har tagit Iran med storm. Ali Esbati har skrivit om internetkampanjer, Youtube och annat som numera alltså inte är något unikt för vare sig Obama eller de svenska partiernas valkampanjer. Iran är ett land med en ung befolkning som är trotsig nog för att utforska ”the wonders of internet”. Bloggosfären är i ett tillstånd av kontinuerlig expansion. Då och då stöter de flitiga internetanvändarna på hinder, exempelvis myndigheter som i enlighet med symbolpolitikens regler blockerar Facebook för att sedan upphäva blockaden igen. Med tanke på EU:s inriktning på internetområdet och den svenska regeringens ovilja att släppa den digitala informationen fri så är det snarare vi i Sverige som närmar oss iraniernas nivå av begränsad internetfrihet än iranierna som tar steget mot en mer liberal internetframtid.

Det två kandidaterna Ahmadinejad och Mousavi är intressanta. Efter uppmaning från Ali tog jag mig tiden att se slutdebatten mellan de två kandidaterna. Det var bra TV. Retoriken skiljer sig väsentligt mellan de två. Ahmadinejad pratar som och för ”mannen på gatan” medan Mousavi har uppenbara problem med att inte framstå som den etablerade politiker han i praktiken är. Påminner om striden mellan Bush och Kerry. Bush hade pengarna och makten men lyckades ändå underblåsa förakt för Kerrys intellektuella östkuststil. ”Mannen på gatan”-faktorn kan inte underskattas.

Jag måste säga att det är svårt att utkristallisera den faktiska politiska skiljelinjen mellan de två kandidaterna, bortsett från det faktum att de tillhör två olika politiska läger och att Mousavi vill tona ner Irans motsträviga rykte i väst. Bortsett från detta, har Ahmadinejad på ett utmärkt sätt utnyttjat de utrikespolitiska frågorna för att framställa sig själv som den kandidat som försvarar Irans (och därmed det iranska folkets) intressen gentemot omvärlden (läs USA och Israel). Utifrån resonemang om nationellt självbestämmande gällande kärnenergiprogrammet, läget i Irak, ockupationen av Palestina och relationerna med arabländerna i regionen lyckas Ahmadinejad utmåla Mousavi till en kandidat som kommer att sälja ut Iran till utländska intressen. Otroligt effektivt och förmodligen helt avgörande för valets utgång. Min bedömning är att även ”moderata” iranier har attraherats av Ahmadinejads budskap om att Iran inte ska vika sig för utländska påtryckningar, i synnerhet när det gäller landets kärnenergiprogram som de facto är en rättighet som alla länder verkar åtnjuta förutom Iran.

Slutligen och i anslutning till ovanstående, måste jag poängtera att Irans inrikespolitik är i allra högsta grad avhängig utrikespolitiska förhållanden. Det gäller såväl regimens repressionsgrad gentemot befolkningen och demokratirörelsen som styrkeförhållandena mellan ”konservativa” och ”reformister”. Obamas civilatoriska handslag var en faktor som flyttade fram Mousavis position samtidigt som västvärldens fördömanden av valresultatet och den allmänna besserwissermentaliteten har gett regimen tillfälle att idag slå ner på anhängarna till Mousavi.

Uppdatering:

YouTube Preview Image YouTube Preview Image

Andra som bloggat: Esbati 1, Esbati 2, Det Progressiva USA, Ahmadinejad
I medierna: SVT, AB, DN, SvD, Expressen, Sydsvenskan, Independent

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar