Härom dagen kom jag hem från Johannesburg i Sydafrika.
När man åker bil i Johannesburg upptäcker man snabbt att det finns en hel arbetsmarknad längs med de sydafrikanska vägarna. När du kör in på en bensinmack, står där en grupp män i arbetsoveraller vars jobb är att tanka din bil. Bilköer är arbetsplatser för människor som knackar på rutan och försöker sälja dig något. Ett par solglasögon eller kanske en fotbollskeps. De arbetar sida vid sida med unga killar som utrustade med hink och trasa och försöker försörja sig på att tvätta bilrutor. Ofta uteblir betalningen, men ibland sticks en sedel i låg valör ut genom ett sidfönster. Inne i stan står grabbar vid trottoaren och väntar på att få hjälpa till att parkera en bil. De hoppar fram framför din bil och viftar och dirigerar dig rätt, i förhoppning om en liten belöning som tack.
Samtliga dessa arbetsinsatser, möjligen med undantag för tankpersonalen, utförs förstås svart. De är en del av den växande informella arbetsmarknaden, där inte ens Sydafrikas högst modesta arbetsrättsliga lagar gäller. Den informella arbetsmarknaden är en orörd, oreglerad marknad, ostörd av fackliga krav på rimliga löner eller godtagbara arbetsvillkor. Den är framtvingad av en arbetslöshet som ligger någonstans mellan den officiella statistikens 25 procent och mer sannolika uppskattningars 40 procent. I Sydafrika finns inte a-kassa. Välfärden är begränsad till strikt reglerade bidrag till de allra fattigaste.
På väg ut ur Johannesburg körde vi förbi en reklamskylt för någon slags institution som utbildade “domestic workers” och jag tänkte på den svenska debatten om arbetslöshetskrisen. Allt oftare åberopas här försämringar för anställda, lägre löner eller mindre anställningstrygghet som lösningar på arbetslösheten, särskilt för unga. Det talas från högersidan om “individuella kollektivavtal” och om att det är bättre med ett jobb med låg lön och dåliga villkor, än inget jobb alls.
Argumentationen är förrädiskt lockande. Klart man kan tänka sig att slita lite i början för att få ett bättre, kanske till och med ett fast jobb sen. Centern har rätt. 91 procent av de unga vill hellre jobba till lägre lön än att gå arbetslösa. Självklart. Men frågan är vad slags arbetsmarknad det skapar, om vi försöker möta en kris genom lönekonkurrens och minskad trygghet.
Sverige är inte Sydafrika, långt därifrån. Vi har varken skoputsare eller bilrutetvättare. Genom decennier av fackligt och politiskt slit, har vi byggt upp en arbetsmarknad som är tryggare än de flesta länders, med lägre arbetslöshet och högre löner. Men Sverige har förändrats. För dagens ungdomsgeneration lyser den där anställningstryggheten ofta med sin frånvaro. Och idag har vi en regering som aktivt jobbar för att sänka lönerna och skapa fler lågkvalificerade servicejobb. Det är en uppgiven politik från en regering som inte tror att det går att bygga Sverige tryggare och jämlikare.
Vi förtjänar bättre än så.