Tack för minnen för livet

stefanDet finns så mycket jag vill få sagt, men tiden håller på att ta slut. Det här är sista ledaren som jag skriver i Rak Vänster. På kongressen lämnar jag uppdraget som förbundsordförande för Ung Vänster – det finaste uppdrag en ung socialist och feminist kan ha i det här landet. I mer än halva mitt liv har jag varit medlem i Ung Vänster och i takt med att kongressen kommer närmare är det lätt att fastna i minnena. Men jag vill inte bli nostalgisk. Jag drivs av viljan att förstå, förstå för att kunna förändra, och till just det vill jag använda minnena.

Livet består av en lång rad vägval. När besluten ska fattas kan vägvalen tyckas som små och betydelselösa, först i efterhand inser man att det är summan av dessa vägval som har format en till den man är. Inget beslut i mitt liv har betytt mer för den jag är än beslutet att gå med i Ung Vänster. Det insåg jag varken vintern 1999, när jag blev medlem, eller på våren därefter, när jag gick på mitt första klubbmöte i Borås. Från min tid i Ung Vänster bär jag med mig kamratskap som aldrig tynar bort, den konkreta gemenskapen som formas av kollektiva minnen av politisk kamp. Stolthet och glädje över att själv ha kunnat bidra till förbundet och oändlig tacksamhet över allt det som Ung Vänster har gett tillbaka.

Min generation formades politiskt av nedskärningarna i nittiotalskrisens spår och av rörelsen för global rättvisa. Vi blev vänster – ja, inte alla så klart – och vi demonstrerade i samband med toppmöten, hängde på spelningar mot rasism och många av oss såg i perioder lite lustiga ut. Vi tog konkreta strider i vår egen vardag – billigare kollektivtrafik, fler lärare i skolan och bort med otrygga anställningar – men bar också med oss den internationella solidariteten, motståndet mot krig och ockupationer och vi förstod att det är samma strukturer som ligger bakom att vattnet privatiseras i Bolivia som att vår utbildning säljs ut här i Sverige.

Socialismen var inget jag läste mig till. Den kom till mig genom konkreta upplevelser av klassamhällets orättvisor. Av att växa upp med en ensamstående och hårt arbetande morsa, från insikten om att det som tar åratal att bygga upp snabbt kan rivas ned och av den smärtsamma upplevelsen av att leva i ett samhälle som byggs för andra än för sådana som mig. Arbetarrörelsens grundläggande värderingar och insikten om att man är stark först när man står tillsammans med andra fick jag med mig i blodet.

Vänstern är som bäst när den är folkligt förankrad. Det var därför det var Ung Vänster som skrev historia under motståndet mot ett svenskt EMU-medlemskap, och inte anarkisterna som slog sönder Göteborg ett par år tidigare. Det som gör Ung Vänster unikt är att vi förenar grundläggande socialistisk och feministisk systemkritik med förankring i vanliga ungdomars vardag. Under de senaste åren har vi formulerat ett politiskt och organisatoriskt projekt som utgår från närvaro i unga från arbetarklassens vardag. För det är där generation otrygg finns. Bland alla som går på timanställningar, står hopplöst långt bak i bostadskön och finns på skolor där antalet lärare är underordnat privata vinstintressen. Vår enda chans till förändring går genom organisering. För Ung Vänster väger varje steg av rörelse, varje konkret förändring, alltid tyngre än inåtvänt navelskåderi.

Vi är långt ifrån klara. Ung Vänster är ännu inte den kraft vi behöver vara för att kunna åstadkomma förändringarna vi vill se. Vår styrka måste växa i flera dimensioner; både i basen och på höjden. Vi behöver fler, starkare och bättre fungerande klubbar och för det krävs fler aktivister som aldrig viker sig – men det är också hos oss som de relevanta politiska diskussionerna inom vänstern ska föras, och det är här som framtidens skarpaste tänkare ska skolas. Ung Vänster är något större än en kampanjorganisation, vi är ett förbund med ambitionen att förändra Sverige i grunden. För det krävs både teori och praktik.

Vi lever i ett land där klassamhället cementeras, könsmaktsordningen alltjämt står stark och ett rasistiskt parti flyttar fram sina positioner. Den som en gång har varit organiserad socialist och feminist kan inte helt plötsligt sluta vara det. Min tid i Ung Vänster går mot sitt slut, men jag kommer aldrig sluta kämpa mot klassamhälle och könsmaktsordning. Så tills vi ses igen, stort tack för minnen för livet, för värme och kamratskap och för att jag har fått vara en liten del av något bra.

 

/Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

 

(Texten är även publicerad som ledare i interntidningen Rak Vänster nr 2/2015)

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar