Tillbaka från en ledig vecka och på väg till jobbet hittar jag en Metro som ligger och skräpar på en bänk. I en notis står att läsa att var femte flicka i sjuårsåldern önskar att hon vore smalare. I högstadiet hoppar var åttonde tjej som vill minska på kilona över måltider, spyr upp maten, använder bantningspiller eller laxermedel. På gymnasiet bantar nära hälften av alla tjejer. Det visar en ny studie på 400 tjejer i Uppsala län.
Jag kan faktiskt inte säga att jag blir så värst förvånad. Inte när jag tänker på hur det var att gå i högstadiet. Min klass var helt säkert inte den värsta när det gäller bantningshetsen, men ändå förekom det regelbundet att fullt normalviktiga tjejer drack olika huskurer och gick på dieter där med.
Pratet om att leva sunt och hälsosamt är allt annat än just sunt och hälsosamt. Det här med att man ska ta hand om sin kropp, röra på sig och äta enligt olika nyttighetstabeller. För vad det i praktiken betyder på landets högstadieskolor är att tjejer hoppar över lunchen, käkar uppblötta havregryn till middag och alltid sitter med hälarna i luften så att låren ska se smalare ut. Och om man nu faktiskt inte hakar på så känner man sig ändå lite sämre än de som faktiskt orkar gå upp en timme tidigare på morgonen och jogga en halvmil.
Jag minns en tjej i mitt fotbollslag som ibland på träningen sprang tills hon spydde. Och visst kanske man tyckte att det var lite knäppt, men samtidigt var det imponerande med en sådan viljestyrka och att hon verkligen tog träningen på allvar. Samma tjej fick också veta att hon borde sluta med fotbollen eftersom hon fick fel sorts muskler när hon sprang. Fula och okvinnliga muskler.
I Sverige lider omkring 100 000 svenskar av ätstörningar och av dem är 90 procent tjejer. I Stockholm där ungefär 20 000 har ätstörningsproblem finns totalt tre ätstörningskliniker. Fem kliniker i hela Sverige har öppet året runt. Det blir inte direkt bättre av att man skär ner på skolhälsovård och ungdomsmottagningar. Att var femte sjuårig känner sig för tjock borde om något vara en indikation på ett enormt hälsoproblem.
En ökad ohälsa måste mötas av ökade resurser och ätstörningar och skönhetsideal måste ses som de folkhälsoproblem de är. Då räcker det inte med nedskärningar och stängda mottagningar, då krävs en utbyggd välfärd.