Vårbudgeten är presenterad men framtidsprojektet återstår

stefanEn anständig a-kassa som gör att den som blir arbetslös inte tvingas lämna hus och hem. Höjt underhållsstöd och glasögonbidrag till barn, viktiga åtgärder för att bekämpa barnfattigdomen. Mer pengar till äldreomsorgen, så att fler kan anställas och mormor får en värdig ålderdom. Stupstocken i sjukförsäkringen tas bort vid nyår och utförsäkringarna blir därmed ett minne blott. Ökade resurser och långsiktig finansiering till kvinnojourerna. Nästa år blir medicinen gratis till alla barn och redan i år tillkommer 6 500 nya utbildningsplatser.

Visst allt är inte perfekt och det finns mycket mer därtill som behöver göras, men det är likväl uppenbart att det spelar roll vilken regering vi har. Inget av ovanstående skulle ha blivit verklighet med den borgerliga regeringen vid makten. För första gången på många år får Sverige en budget som riktar sig till vanligt folk, där det inte bara är de med de allra största inkomsterna som blir de stora vinnarna. Inför förhandlingarna var Vänsterpartiets ambition att få igenom förslag som minskar inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor och som innebär mer pengar till välfärden. Givet listan ovan kan man konstatera att Vänsterpartiet gjort skillnad.

Det är lätt att instämma i Timbroekonomen Jesper Ahlgrens ord, när han i Ekot etiketterade budgeten som en vänsterbudget. Det är bra satsningar som presenteras – men samtidigt måste det också sägas att grundproblemen består. Regeringens ekonomiska politik är inte tillräcklig för att trycka tillbaka arbetslösheten rejält, återupprätta välfärden eller radikalt minska den skenande ojämlikheten. Även om regeringen tidigare har meddelat att man vill ersätta överskottsmålet med ett balansmål, fortsätter den ekonomiska politiken att begränsas av ideologiska föreställningar nedärvda från det sena 1900-talets marknadsliberala offensiv.

I måndags skrev jag en längre text om decemberöverenskommelsen i vilken jag konstaterar att den här regeringen behöver ett framtidsprojekt; en riktning, en strategi och en idé om hur man vill använda sin tid i Rosenbad för att förändra det svenska samhället. Det är bristen på ett sådant framtidsprojekt som gör att regeringen halkar efter i opinionen. I valet 2018 kommer den här regeringen att behöva svara på hur man har gjort skillnad. Svenska folket måste uppleva konkreta förändringar, sådana som man nära nog kan ta på, för att skillnaden gentemot de borgerliga partiernas projekt ska vara tydlig. Förutom om välfärdssatsningar, handlar det också om stora och nödvändiga investeringar i till exempel infrastruktur och bostadsbyggande.

Bortsett från det parlamentariska läget är egentligen förutsättningarna för en offensiv ekonomisk politik ganska goda. Idag är det historiskt billigt för staten att låna pengar. Den möjligheten borde användas till att genomföra samhällsnyttiga investeringar som också skapar nya jobb. För det är just stora investeringar som behövs för att kunna pressa tillbaka arbetslösheten, läs till exempel intervjun med den tidigare LO-ekonomin P-O Edin i senaste Flamman:

”Ska man komma ner i en arbetslöshet under fyra procent krävs stora investeringar. P-O Edin föreslår investeringar på 120 miljarder per år. Dessa i sin tur kommer leda till skatteeffekter som ger utrymme till ytterligare 80 miljarder. Han påpekar också att omkring 40 procent av det som investeras kommer tillbaka till staten i form av ökade skatteintäkter och mindre utgifter som arbetslösheten fört med sig.
– Det är ändå ganska konservativt räknat.”

(Edins rapport ”En totalrenovering av Sverige – för framtidens sysselsättning och välfärd” går att läsa här.)

Det är också värt att påminna om att det finns ett starkt folkligt stöd för höjda skatter som finansierar välfärdsreformer som ökar jämlikheten och tätar hålen i välfärdssystemen. Det var ju om det här som valet i höstas handlade; bättre välfärd eller fortsatta skattesänkningar, och svenska folket tog ställning för det förstnämnda. Decemberöverenskommelsen ökar regeringens möjlighet att driva en offensiv ekonomisk politik. Frågan är – vad väntar regering på?

/Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar