Vardagsrädsla och pepparsprej

Det här dyker upp med jämna mellanrum, någon som vill legalisera bärandet av pepparsprej i syfte att göra kvinnor tryggare i det offentliga rummet. Jag är helt övertygad om att avsikten är god, och att Magdalen Andersson lyfter frågan utifrån en genuin önskan att göra just det hon säger – att minska rädslan hos tjejer. Det är bra att någon lyfter frågan. Den vardagsrädsla man kan uppleva, den där obehagskänslan som får en att ta en omväg, låtsas ringa med mobilen, eller t.o.m. stanna hemma om kvällarna, är allvarlig, den begränsar kvinnors liv. Men lösningen är inte pepparsprej.

Att beväpna sig kan göra en hotfull eller våldsam situation än farligare, en pepparsprej kan tas ifrån och användas mot en. Och problemet är större än att det kan lösas på det här sättet. Vad är det som gör tjejer rädda, vad är det vi är rädda för? Det handlar förstås om sexualiserat våld. Vi känner oss utsatta, för vi vet att det existerar. Många känner sig försvarslösa. Tjejer är rädda för att bli överfallna, trakasserade eller våldtagna i det offentliga rummet.

Bilden av en våldtäktsman, är galningen som väntar i en park eller en gränd. I själva verket utövas över 80 % av allt våld mot kvinnor av en man som man känner. Med det vill jag inte säga att tjejers rädsla är irrationell. Överfallsvåldtäkter sker, och vi lär oss från olika håll att vara rädda för dem. Men det är synd att det vanligare våldet, det där det är pojkvännen, kompisen eller pappan som är förövare, ges så lite uppmärksamhet. Och även när det diskuteras, så görs det på ett sätt som får våldet att framstå som isolerade företeelser. Precis motsatsen till hur det i verkligheten fungerar. Relationer där en tjej misshandlas, präglas av maktutövning på flera plan. Fysiskt våld föregås av psykiskt, av svartsjuka, isolering och nedbrytning. Många relationer innehåller dessa element, utan att övergå i fysiskt våld, och det hänger ihop. Vad hjälper då pepparsprejen?

Det mest effektiva sätt att hantera vardagsrädsla jag har stött på, är feministiskt självförsvar. Det handlar om att lära sig att använda sin egen kropp för att försvara sig. Men det tar också itu med de mer grundläggande frågorna, om jämställdhet, relationer, självkänsla och kön. Det utgår ifrån kunskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut och fungerar. En i alla avseenden bättre lösning än pepparsprej.

Det finns 3 kommentarer till “Vardagsrädsla och pepparsprej”

  • Lisa. skriver:

    Nu handlar ju inte rädslan i det offentliga rummet enbart om fullbordade överfallsvåldtäkter.
    Relativt få kvinnor är med om just fullbordade överfallsvåldtäkter (även om det faktiskt anmäls över en om dagen, och varje fall är ett för mycket.)
    Men hur många tjejer har INTE drabbats av en blottare någon gång, för att ta ett exempel.
    Att utsättas för en blottare kan ”bara” det vara något väldigt traumatiskt som skapar rädsla för att vistas ensam ute under lång, lång tid framåt.
    Feministiskt självförsvar är jättebra, men det räcker inte. En stadsplanering med feministiskt perspektiv behövs också, där t.e.x vägen mellan busshållplatsen och bostadsområdena inte består av mörka skoggstigar med många tunnlar.
    Dessutom handlar det inte bara om rädsla för sexualiserat våld och överfallsvåldtäkter. Många äldre, särskilt äldre kvinnor är också väldigt rädda för rån och väskryckningar. Vilket ofta medför att de inte vågar gå ut, blir väldigt isolerade och inte deltar i det politiska livet vilket är en stor förlust. Jag vill inte på något sätt likställa en väskryckning med en våldtäkt, bara påpeka att problemet är större än vad det kan verka och att frågan om en bra planerad stadsmiljö som gör att människor slipper sitta instängda som i ett fängelse i sina bostäder och vara rädda i högsta grad är en politisk fråga.

  • Håller med dig. Helt sant.

  • kontakt skriver:

    På sikt kanske man borde arbeta för en förändrad mansroll…. hur man nu gör det.

Skriv en kommentar