I dagarna högtidlighålls bildandet av staten Israel. I Israel firas 60-årsdagen med festligheter och i Sverige ställde en centerpartist till med ett PR-jippo på Berns. Mona Sahlin var tydligen där. Allt är dock inte fest. 60 år efter David Ben-Gurion utropade staten Israel överskuggas firandet av ockupationen och fördrivningen av ett helt folk.
En rimlig fråga är därför; när ska palestinierna få möjlighet att fira en egen stat?
Det är tidig morgon den 9 april 1948. Byn Deir Yassin vaknar till ljudet av skarpa skott. Israeliska paramilitärer tågar in i byn och mördar mellan 107 och 120 bybor. Ytterligare ett tjugotal tas till fånga och avrättas senare på kvällen. Den 14 maj 1948 utropads staten Israel. Över 500 palestinska byar töms på sin befolkning och flera städer rensas på sin arabiska majoritet. I juli samma år fördrivs 70 000 palestinier från Lydda och Ramla. Hundratals dör i öknen av svält och törst, många andra faller offer för israeliska väpnade trupper. En amerikansk journalist rapporterar: "Praktiskt taget allt i [de israeliska styrkornas] väg dog. Kroppar pepprade med kulor låg längs med vägkanten". Bildandet av staten Israel innebar slutet för Palestina. Mer än 700 000 palestinier tvingades fly. Idag förvägras 4 miljoner palestinska flyktingar rätten att återvända till sitt land. Katastrofen, al Naqba, är ett faktum.
Idag 60 år efter katastrofen har palestinierna trängts undan. De ockuperade områdena blir mindre och mindre till sin yta. 1947 ägde den judiska befolkningen 5,6 procent av Palestina. FN: s delningsplan gav dem 56 procent av området och ett år senare kontrollerades 80 procent av Palestina. Trots 1967 års gröna linje, baserad på FN-resolutionerna 242 och 383, fortsätter Israel att införliva palestinsk mark med Israel. Bosättningarna på ockuperad mark blir fler och den 670 km långa mur som 2004 förklarades olaglig av internationella domstolen i Haag tränger sig allt djupare in i palestinska samhällen på Västbanken.
Värmen har kommit till Palestina. Mitt på dagen stiger termometerns kvicksilver över 30-graders strecket. Om någon månad är det 40 grader vid middagstid. Det uppsamlade regnvattnet från vintern är redan slut. Israel har konfiskerat samtliga vattenkällor. Muren som slingrar sig längs med 1967 års gränser omfamnar strategiskt alla vattenkällor på palestinskt område. Israel använder omkring nittio procent av vattenresurserna medan närmare fyra miljoner palestinierna är hänvisade till de resterande tio procenten. Utan vatten väntar en humanitär katastrof palestinierna. Vattenbristen har blivit ockupationsmaktens viktigaste vapen. Och medan Israel stryper vattentillförseln till de ockuperade områdena, tycks vattentillgången inne i Israel och i bosättningarna vara oändlig; flygbilder talar om uttorkade palestinska samhällen sida vid sida bosättningarnas swimmingpooler. Israels turistbyrå tipsar mer än gärna om forsränning i Jordanfloden och vattenskidor i Genesarets sjö.
Den kollektiva bestraffningen och svältpolitiken riktad mot palestinierna är inte bara murbygget, den humanitära katastrofen i Gaza samt över 700 vägspärrar och checkpoints på Västbanken. Israels ockupation är också det enda som står i vägen för en varaktig fred. Den 5 maj, samma dag som bränsledepåerna i Gaza rann slut på grund av den israeliska blockaden, kräver Carl Bildt ett stopp på Israels bosättningspolitik. Det kunde ha varit en reell vändning i den svenska utrikespolitiken gentemot ockupationsmakten. Men så var inte fallet. Sverige har idag ett omfattande militärt samarbete med Israel. Endast vapenimporten fån USA och Norge är mera omfattande än importen från Israel. Vid dem tillfällen stridsplanet Jas Gripen är kapabel till att flyga är det tack vare israeliska komponenter och teknologi. Sverige är alltså inte en bisittare utan en part som aktivt stärker ockupationsmaktens militärindustri och väpnade kapacitet.
Staten Israel firar sin 60-årsdag. Det är inte vilket land som helst som firar. Inget annat land har i FN-resolutioner blivit kritiserat som Israel och inget annat land har ignorerat och medvetet motverkat FN-resolutioner som Israel. Israel är en ockupant som gjort sig skyldig till folkrättsbrott. I dessa dagar, när svenska regeringsföreträdare och övriga högern korkar upp champagnen, är det på sin plats att upprepa den palestinsk-amerikanske författaren Edward Saids ord, "What the Holocaust is to the Jews, the Naqba is to the Palestinians".
Thaher Pelaseyed
2:e vice ordförande för Ung Vänster
[email protected]
0733-79 43 47