Sällan har så många brytt sig så mycket om ett talmansval som igår, då sverigedemokraten Björn Söder efter tre slutna omröstningar valdes till andre vice talman. Idag beskriver DN:s ledarsida markeringen som ”meningslös” och slår fast att det inte var ”riksdagens stoltaste stund”. För egen del anser jag att en blocköverskridande markering mot fascism utgör en av riksdagens stoltare stunder på senare år. På Expressens ledarsida går Eric Erfors ett steg längre och skriver om Vänsterpartiets ”speciell(a) demokratisyn” – detta efter att Vänsterpartiet använde sin demokratiska rättighet att begära sluten omröstning.
Det är oroväckande, om än ingen större nyhet, att liberala ledarskribenter inte ser vikten av att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Man kan tycka att det borde räcka att se situationen i andra Europeiska länder för att förstå betydelsen av det. När så sker förvrids den politiska debatten, rasistiska utgångspunkter etableras som självklara och det blir enklare för högerpopulister eller högerextremister att sätta agendan, då rivs ett av värnen för att förhindra att ett rasistiskt parti får verkligt inflytande. En central komponent i en antirasistisk strategi är därför att fortsätta förhindra att Sverigedemokraterna normaliseras.
Under det senaste året har vi sett en antirasistisk mobilisering i Sverige som mycket väl kan vara den starkaste någonsin. En betydande del av denna rörelse har handlat just om att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Denna kamp har också varit framgångsrik, vilket tydliggörs inte minst av de stora vända ryggen-protesterna och det faktum att Sverigedemokraterna är isolerade, som bland annat tar sig uttryck i att inget borgerligt parti kan inleda samarbeten med dem. Samtidigt vann ändå Sverigedemokraterna positionen som riksdagens tredje största parti i valet. Av det måste man dra slutsatsen att det, för att göra skillnad, behövs flera strategier mot Sverigedemokraterna.
Det är viktigt att skilja på Sverigedemokraterna som parti och på de som röstar på dem, men diskussionen om Sverigedemokraternas väljare kan inte bara utgå från hur de ser på sig själva. Den dominerande frågeställningen om huruvida Sverigedemokraternas väljare är rasister eller enbart missnöjda leder fel. Med största säkerhet är de nämligen både och. Missnöjet många upplever är reellt och befogat. Det hänger samman med sådant som hög arbetslöshet, en välfärd i sönderfall och det faktum att etablissemanget struntar i stora delar av landet. Frågan som borde ställas är varför just ett rasistiskt parti blir de som kanaliserar missnöjet. Det beror på att rasistiska strömningar också påverkar politiska ställningstaganden,därför är ett konsekvent antirasistiskt arbete nödvändigt, inte minst ur ett långsiktigt perspektiv, för att pressa tillbaka Sverigedemokraterna. Troligen räcker det däremot inte för att vinna tillbaka de LO-väljare som i årets val har röstat på Sverigedemokraterna. De flesta av dessa är självklart medvetna om vilken typ av parti de har röstat på – i hög utsträckning har man röstat på Sverigedemokraterna för deras syn på flyktingar och invandrare. Men att vara rasist är ingen personlig egenskap, utan ett resultat av (bland annat) politiska ställningstaganden och därför också något som är föränderligt. Om vänstern börjar se dessa människor som evigt förlorade sviker vi en av våra grundläggande uppgifter; att mobilisera hela arbetarklassen för sina intressen.
Vid sidan av kamp mot rasismens normalisering är det därför avgörande att nå ut till de arbetarväljare som har röstat på Sverigedemokraterna, erbjuda dem andra konfliktlinjer och också förändra deras politiska ställningstaganden. Hur vi åstadkommer detta måste bli en av de centrala strategiska frågorna i vänsterns eftervalsdebatt.
Som Petter Larsson tidigare har beskrivit i en artikel i Sydsvenskan är det ingen nyhet att en betydande del av väljarkåren hyser högerradikala uppfattningar. Det intressanta är snarare vilka omständigheter som gör att ett parti som Sverigedemokraterna kan mobilisera denna grupp. Det kan ske när de politiska motsättningarna förflyttas från den traditionella höger-vänster-skalan, som handlar om fördelningspolitik i bred bemärkelse, till vad som kan beskrivas som värderingsfrågor. Under de senaste åren har det skett en rörelse mot mitten i det politiska landskapet, till exempel kommer skillnaden i ekonomisk politiken mellan den avgående regeringen och den som tillträder inte att vara särskilt stor. En sådan utveckling leder till att den traditionella höger-vänster-skalan förlorar i relevans och då blir det svårare för arbetarrörelsens partier att mobilisera arbetarväljare. En väsentlig del av vänsterns strategi mot Sverigedemokraterna måste handla om att återigen aktivera motsättningen mellan höger och vänster, för att det ska realiseras krävs det också större skillnader i faktisk politik.
Diskussionen om var Sverigedemokraternas väljare bor är många gånger tröttsam. Den som följer eftervalsdebatten kan lätt få intryck av att deras framgångar enbart är ett resultat av att reaktionära män på landsbygden har valt att rösta på ett rasistiskt parti. Det är riktigt att Sverigedemokraterna går framåt på landsbygden, men det gör de också i många av de större städerna. Vill man hårdra det är det egentligen bara Stockholm som sticker ut, men också där fördubblar de sitt stöd. Detta även om det finns stora skillnader inom kommunen, till exempel mellan de norra och de södra förorterna.
Splittringen som Sverigedemokraterna skapar inom löntagarkollektivet kan bara mötas med ett politiskt projekt som skapar samhörighet och som betonar gemensamma intressen. En sådan inriktning står i motsättning till dem, och de finns också inom vänstern, som hellre betonar skillnader. Oavsett om man är från stan eller landsbygden, bor längs den blå tunnelbanelinjen eller den gröna, är rasifierad eller inte – har man som tillhörandes arbetarklassen gemensamma intressen. För att det ska bli verklighet räcker det inte med berättelser och inramning av politiken, då krävs det också konkreta reformer som förstärker solidariteten, runt till exempel otryggheten på arbetsmarknaden, välfärdsfrågor och ökad jämlikhet.
Den breda arbetarrörelsen kommer alltid att vara Sverigedemokraternas främsta motståndare. Vi har förmågan att organisera människor kring motsättningar som faktiskt spelar roll och en politik som undanröjer de orättvisor som rasisterna exploaterar. Vår enda möjlighet att förändra samhället är genom att vara många som håller ihop, därför kan vi aldrig förlikas med de som splittrar, delar upp och drar isär. Det kallas för solidaritet, gemensam kamp för gemensamma intressen.
Stefan Lindborg, förbundsordförande