Det blir allt tydligare att vårt samhälle är hotat. Det är hög tid att politikerna vaknar och ser till att myndigheterna agerar mot radikaliseringen av individer samt de grupper där de får näring. Polisen och rättsväsendet bör få utbildning och resurser. Politiken bör ta intitiativ till att se över lagstiftning så att det blir enklare att identifiera och lagföra brott eller förberedelse. Radikaliseringen pågår överallt och måste stoppas, i vissa områden och familjer är det närmast kulturellt och sanktionerat av omgivningen. Skolan och civilsamhället måste verka för att skydda våra demokratiska värderingar mot dessa angrepp.
Eller? Jag vet inte om jag tycker att sån signaltung och känsloladdad retorik är värdig ens när det handlar om uppenbart reella hot mot vårt samhälle, vilket är vad mordbränderna mot asylboenden är. Och de utgör förstås bara en del av något mycket större.
Det handlar om en enorm säkerhetsrisk. Det kostar människor livet, och det berövar andra frihet. Det påverkar hela samhället, också de som inte utsätts direkt. Mordbrändernas syfte är inte i första hand att bränna ner hus utan att hota och skrämma. Det är terror.
Som många redan skrivit är det tydligt varför det anlagts fyra bränder på asylboenden runt om i landet under bara senaste dagarna. Bakgrunden, eller förspelet, är det höjda tonläget från vissa delar av den organiserade rasismen, som väckt tankar hos andra och som drivit på dem som är beredda att gå till handling.
Men varför är debattonen så lam när det gäller rasistiska hatbrott i jämförelse med ”terrorhotet”? Jo, eftersom detta hot inte kan mystifieras, exotifieras eller beskrivas som importerat behandlas det med långt färre spaltmeter än vad vissa andra typer av hot får. Rasismen är svensk och hämtar luft inifrån landet.
Till skillnad från de debattörer som gormar som mest när det gäller ”radikaliseringen” har jag inga förslag på enkla lösningar, till exempel nya lagar, som kan trolla bort högerextremismen. Det vore ohederligt, för det är inte enkelt att bekämpa rasism. Men det går. Och visst handlar det också om ”krafttag” från myndigheter och insatser från civilsamhället.
Men vi måste börja i att se proportioner och samband. Den rasistiska terrorn är vår tids samhällsutmaning. Kopplingen mellan våldet och hatretoriken, och kopplingen mellan debattklimatet och hatretoriken, är tydlig. Det får konsekvenser när det allt oftare finns ett ”vi” och ett ”dom”. När riksdagspartier pratar om systemkollaps och när VD:ar i näringslivet säger att det är ”terroristvarning” på skäggiga iranier. När vänsterdebattörer säger att förorten ”inte är Sverige” och när Polisen registrerar romer. Precis som hatbrotten måste bekämpas så måste också mindre skarpa uttryck för rasism bekämpas.
Journalister, politiker och andra makthavare, ”etablissemanget” om man så vill, måste tänka om* och rannsaka sin verklighetsuppfattning. Tänk om den utsatta gruppen var en annan, säg kristna, och om förövarna var romer eller flyktingar. Tänk om det systematiskt brändes ner fina villor eller bankkontor. Och tänk om svaret från delar av makteliten var att mana till förståelse och samarbete med de som stod för orden som legitimerade handlingarna.
Tänk om. Och under tiden så ska vi andra fortsätta med solidaritetsarbetet. Vi måste fortsätta bygga solidaritetsrörelsen därför att det är raka motsatsen till hatretoriken – istället för den avhumanisering och splittring deras budskap signalerar så handlar vårt arbete om att se sig själv i andra och om att mänskliggöra. Egentligen är det ganska enkelt – de hotar att splittra oss, därför håller vi ihop.
* För vissa kan det ta emot. Exempelvis för Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne som profiterar på rasismen därför att den legitimerar strukturell diskriminering på arbetsmarknaden och möjliggör en större låglönemarknad. För högern är etniska skiljelinjer inte nödvändigtvis ett problem, eftersom det döljer klassmotsättningar. Det ska vi bekämpa med vänsterpolitik.
Hanna Cederin, förbundsordförande