Vem tror du att du är?
Hon med det långa håret, som tecknar fint, som dukar fram kaffet och som håller kontakten med mormor. Sångerskan i bandet, hon som tränar aerobics och läser chicklit. Eller är du hon med starka, snabba, ben, hon som skriver låtarna, som diskuterar politik med mormor, som skapar konst och som läser böcker som väcker tankar? Du kan också vara inget av det. Kanske är du hon som sitter inne och bygger hemsidor, aldrig ringer mormor och aldrig håller käften. Kanske är du alltihop.
Det spelar roll vem som skriver historien, och hur den skrivs. Några ord i en historiebok kan vara skillnaden mellan subjekt eller objekt. Är du någon som vill, som gör och tänker? Eller den som är fin att titta på, men som annars inte märks?
Vi alla stängs in i könsroller som begränsar, skapar normer och förväntningar. Men det som kvinnor är, gör och skapar nedvärderas också. Det bästa sättet att nedvärdera något är att låtsas som om det inte finns. Så ser det alldeles för ofta ut idag. Samhället låtsas som om vi kvinnor inte finns, i alla fall när det inte handlar om att vara vackra.
I själva verket har kvinnorna spelat en central roll i historien, och gör det i dagens samhällsutveckling. Vi har sett till att samhället fungerar, drivit på för förändring och gjort viktiga vetenskapliga upptäckter. Vi har skrivit böcker, skapat musik och vi har gjort motstånd mot förtryck. Ändå syns vi mindre, både nu och då. Bilden av kvinnan historiskt är att hon är passiv och hör hemma vid spisen.
Att prata om kvinnors historia handlar om att vi ska ha det utrymme vi förtjänar. I klassrummet, på teve och i böcker. I vardagen och i framtiden.
Vi har aldrig fått något gratis. Vi vet att frihetskamp inte är enkelt, och aldrig har varit enkelt. De kvinnor som påverkat historien har gjort det genom hårt arbete och har ofta betalat ett högt pris. De som organiserade sig för allmän rösträtt fängslades. Hon som inte ville gifta sig på 20-talet levde fattigt, den kvinnliga uppfinnaren fick aldrig bilda familj och hon som stöttade båtbyggaren dagligen fick aldrig uppskattning.
Det vi lär oss av historien påverkar oss och därför måste vi vara med och skriva den. Det handlar om vilka vi tror att vi är och vad vi tror vi kan åstadkomma. Och inte minst handlar det om att det vi faktiskt gör är värdefullt. Att det spelar roll att ta hand om ungar, skriva kärleksromaner och ringa mormor. Men att det också går att som kvinna bli bäst på kärnfysik, vara basist eller vara framgångsrik i att bara skita i allt. Kvinnokampen har alltid handlat om frigörelse. Att vi ska vara fria att välja våra livsöden, och att vår rätt att göra det ska vara densamma som männens.
Nu tar vi saken i egna händer. Vi är trötta på att osynliggöras av skolan, media, muséer och vetenskapsinstitutioner. Vi tycker att kvinnor också har rätt att synas, och att vi förtjänar historiska förebilder som inte bara är män.
Vem jag tror att jag är? Jag är någon som vill, gör och tänker. Och jag kräver att synas och höras även när det inte är ”lämpligt”. Om vi ställer krav tillsammans kan vi se till att det gäller alla kvinnor.
Denna vecka inleds Ung Vänsters satsning på kvinnors historia. Kvinnor osynliggörs i historieskrivningen och det påverkar hela samhället. Det märks inte minst i skolundervisningen. Idag finns det läroböcker med fler namngivna nazister än kvinnor. När skolan och media inte tar sitt ansvar för att synliggöra vår roll i historien så får vi helt enkelt göra det själva.
Vi kommer att dela ut en tidning till högstadie- och gymnasieelever för att sprida budskap och information, vi kommer ordna temakvällar och vi kommer göra aktioner. Vi kommer ställa krav på samhällskunskapslärare, bibliotek och journalister. Men det är bara början, eller fortsättningen, på det som generationer av feminister kämpat för. Förändring handlar om rörelse och då behöver vi vara många. Jag hoppas att du vill vara med, kanske bara genom att trycka på ”dela”. Vi ses i kampen!
Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster