”Vi är människor inte maskiner.” – så löd en av de mest kända parollerna från gruvstrejken vintern mellan 1969 och 1970. En strejk som kom att få stor betydelse för utvecklingen på arbetsmarknaden, men också för den politiska situationen under åren därefter. Osökt kommer jag att tänka på samma paroll när jag läser om busschaufförernas villkor och arbetsgivarnas arrogans inför kraven på en mänsklig arbetssituation.
Vid midnatt trädde Kommunals strejkvarsel i kraft, sedan dess strejkar 1400 trafikanställda framförallt i Stockholmsområdet och i Umeå. Kommunals krav på förändringar borde vara självklara. Man kräver samma löneutveckling som andra LO-anställda, man vill stärka anställningsskyddet vid entreprenörsbyten, man motsätter sig tidsscheman reglerade ned på sekunder och hundradelar, man vill höja den minsta rasttiden från 30 till 45 minuter och man kräver att de anställda får rätt till sin dygnsvila på elva timmar.
En maskins arbete går säkert att reglera på hundradelen, men för en människas arbete – särskilt i en trafikmiljö där det oförutsedda inte sällan inträffar – går mänskliga faktorer inte att tänka bort. Enbart en barnvagn som ska av bussen riskerar att spräcka tidsschemat helt. Det är orimligt att en busschaufför som har arbetat 15 år på samma företag, helt plötsligt blir provanställd bara för att trafikupphandlaren byter utförare. Det är inte busschaufförer eller andra trafikanställda som ska betala priset för att det idag leks affär inom kollektivtrafiken. Tillräckliga raster och dygnsvila är förutsättningar för att de som kör ska vara utvilade, och därför också förutsättningar för att du och jag ska kunna resa säkert.
Många har idag haft problem med att ta sig till jobbet. Så är det. En strejk måste märkas för att den överhuvudtaget ska ha en chans att lyckas. Därför hoppas jag att de som idag stöter på problem lägger skulden där den hör hemma. Inte på busschaufförerna och inte på Kommunal, utan på arbetsgivarna, som vägrar tillgodose kommunalarnas krav på en mänsklig arbetssituation. Kom också ihåg att få, om ens någon, av rättigheterna vi idag har på arbetsmarknaden – det gäller busschaufförer men också alla oss andra – hade funnits om inte fackföreningsrörelsen hade tagit strid för dem.
Under natten till i morgon träder (troligen) också Sekos strejkvarsel för tågtrafiken i kraft. Även på järnvägsområdet är det ett centralt krav från Sekos medlemmar att stärka skyddet för de anställda när man vid upphandling byter tågoperatör. Det folkliga stödet för Sekos krav och för strejkvarslet är starkt. En opinionsmätning visar att ungefär två tredjedelar av svenskarna stödjer Seko vid en strejk.
Fria Moderata Studentförbundet har idag stolt deklarerat att man agerar strejkbrytare genom att köra en buss som ersätter Stockholmstrafikens linje 3. Därmed placerar de in sig i en historisk kontinuitet av högerkrafter som ständigt har motsatt sig varje krav på förändring från löntagarkollektivets sida. Det är inte förvånande att pubertetshögern väljer att ta strid för att försvara en arbetssituation som påminner om 1800-talet, på sitt valmöte för en månad sedan diskuterade Fria Moderata Studentförbundet att återinföra duellrätten. Den konservativa högern är som sig bör ständigt i samklang med dåtiden.
Vi är människor och inte maskiner. Ropet hördes på ett strejkmöte i Malmberget för över 40 år sedan, idag hörs samma rop från busschaufförer och trafikanställda i hela landet. I morgon hörs samma rop från tågpersonal anställda på de företag där Seko har varslat om strejk. De ropar inte bara för sin egen skull, utan också för dig och mig. De trafikanställdas rätt till en mänsklig arbetssituation handlar i förlängningen om allas rätt till att bli behandlade som människor och inte som maskiner. Därför, allt stöd till Kommunal och Seko.