Inför nästan 300 deltagare invigde idag Ida Gabrielsson Ung Vänsters 45:e kongress som går av stapeln i Sandviken. Ida Gabrielsson, som är från Sandviken, har lett Ung Vänster sedan 2005. Hon avgår nu efter nästan sex år som förbundsordförande.
I sitt inledningstal sa hon bland annat:
”Medan vi inleder vår 45:e kongress rasar rasistiska krig runt om oss i världen, medan vi håller kongress här inne säljer högern ut våra gemensamma tillgångar som om det vore prydnadssaker på en loppmarknad, och när vi har avslutat kongressen kommer angreppen mot fackföreningsrörelsen och dom som jobbar, att fortsätta hagla. Pamparna, som huserar på aktiemarknaden, bestämmer vem som får sparken och vem som får stanna kvar, ropar efter krig och förstörelse, gör allt för att ge överklassen klirr i kassan. Samma elit försöker framställa facket som maffia, sjuka och arbetslösa som snyltare, och människor som fråntagits rätten till ett mänskligt liv som terrorister. Kamrater, det är mot den bakgrunden med den insikten vi formerar vår anfallsstrategi under den här kongressen.
Kamrater, jämlikhet och ojämlikhet är inga abstraktioner, dom går att finna i statistiken, siffror och tal som berättar för oss hur inkomstskillnaderna ökar människor emellan, om hur dom ekonomiska orättvisorna växer, inte bara i Sverige utan i hela världen. Förresten behöver man knappast statistiken för att hitta ojämlikhetens spår. Den har etsat sig fast, som ett märke hos människor som inte äger sig själva.
Så låt oss fortsätta att tala om klass kamrater. Jag vet att det är brett men jag vill tala om den delen, LO-kollektivet, inte dom utsatta, inte dom lärda, utan den majoritet som i tidningarnas tusentals tryckta tecken reduceras till en notis. ”Man död i arbetsolycka”. Om det inte finns sensationslystnad i luften förstås, vilket betyder många lösnummer och garanterad cashflow åt ägarna. Då kan det till och med bli ett löp. ”Gängbråk i Rosengård”. Men vem skildrar vardagsslitet, vardagslivet, vardagsstressen, vardagstristessen? För den majoritet av befolkningen som inte tar in på surdegshotell, hänger på espressobarer eller studentikosa universitetsföreningar. Vem skildrar oss på allvar? Vi som sitter i kassan, städar hotellrummen eller tar hand om pensionärerna.”
Läs hela talet här.