”Vi kommer, med stöd av grundlagen, att begära en så kallad minoritetsbordläggning. Det betyder att beslutet skjuts upp i ett år, om inte fem sjättedelar av riksdagen är beredda att godkänna regeringens förslag omedelbart.”. Det skriver Lars Ohly och Jens Holm i Aftonbladet, med anledning av regeringens förslag om hur Sverige ska implementera EU:s datalagringsdirektiv.
Regeringen har som bekant tänkt sig att Sverige ska gå längre än direktivet kräver. Allt utom innehållet i kommunikationen ska lagras– vem du ringt, sms:at eller mailat, vilka hemsidor du besökt, när du gjorde det, hur länge du pratade i telefon, var du befann dig när du messade, ringde eller surfade.
”Den som har rent mjöl i påsen har ingenting att vara orolig för”, brukar det heta när övervakningslagar ska stiftas. Men det finns principer i ett rättssamhälle som inte kan avfärdas på det sättet. Människors privatliv måste få vara privat. Man måste få ha hemligheter från staten. Vad har vi annars för slags samhälle? (Hur långt har det förresten inte redan gått, när man måste argumentera för så fundamentala principer?)
Vi har länge varit på väg åt fel håll, mot alltmer av ett övervakningssamhälle. Ohly och Holm skriver:
”Under de senaste åren har riksdagen godkänt en strid ström av lagförslag som inskränker våra fri- och rättigheter och den personliga integriteten. Kameraövervakning och brottsregisterkontroller vid anställning blir allt vanligare. FRA-lagen gör att stora delar av vår elektroniska kommunikation scannas av staten.”
Nu finns det möjlighet för dem av riksdagsledamötena som brukar tala om integritet att också i handling stå upp för den. Vilka kommer att ta den?