När jag var liten och någon frågade var vi bodde, svarade jag alltid att vi bodde i ”Arak” (en stad i västra Iran). Fast vi bodde i Qazvin, ca 200 km norr om Arak. Det var en order från mina föräldrar. Så skulle jag svara oavsett vem som ställde frågan. Det spelade ingen roll om om det var min fasters man som var Khomeini-sympatisör eller någon bekant i en annan stad som vi var på besök hos. Jag förstod aldrig det där, förrän senare. Varför ska jag ljuga om var vi bor? Det hände en gång att jag försade mig. Jag rättade mig snabbt och svarade ”Arak”. Personen som ställde frågan blev nog förvirrad. Grabben vet inte ens var han bor. Stackar’n.
Åren efter revolutionen 1979 var bland de blodigast i Irans moderna historia. Tusentals oppositionella fängslades varav en stor andel avrättades. Den som känner en iranier i 50-60 års åldern med vänstersympatier kan få en föreläsning om utrensningarna, livet under jorden som oppositionell och det dubbelliv som många tvingades till för att kunna överleva Shahdiktaturen och den islamiska revolutionens ”implementering”. Fortfarande ber jag mina föräldrar berätta. För att historien inte ska suddas bort. Därför tvingar jag mina föräldrar att ta fram de ofta smärtsamma minnena från 80-talets början.
Med anledningen av 30-årsdagen av den iranska revolutionen har jag skrivit en artikel på Newsmill. Den är för lång för att publicera på här bloggen men läs den gärna. Här är ett utdrag,
Rörelsen för nationalisering var i grunden en demokratirörelse med målet att göra upp med Shahdiktaturen. Första steget mot demokrati var att slänga ut imperialisterna. Dock nådde rörelsen aldrig sitt mål. 1953 avsattes Mossadeq i en våldsam statskupp. Med stöd från amerikansk säkerhetstjänst kunde den andra Shahdiktaturen (1953-1979) börja. Liknelserna med militärkupperna i Argentina och Chile är slående.
[…]
Listan över demokratiskt valda regeringar som ersatts med militärjuntor som kan garantera västvärldens ekonomiska intressen är lång. Dagens Iran är ett undantag. USA:s maktinflytande skapade ett motstånd vars komplexa slutprodukt blev en reaktionär teokrati som i dagarna firar 30 år. Vi kan bara spekulera i vad Iran hade varit idag om demokratin lämnats i fred men vi kan med säkerhet säga vilka som bär skulden för dagens iranska samhälle.
Läs hela här!
(Och det handlar förstås inte om ”Statsrådet och kärleken”. Har inte riktigt fattat det där med Newsmill än)
Andra som bloggat: Esbati, Det Progressiva USA
I medierna: Arbetaren, SVT, DN 1, DN 2, Sydsvenskan