Nyheten för dagen har varit Hugo Chavez initiativ att göra några ändringar i den venezuelanska konstitutionen. Begreppet borgerlig hegemoni har sällan känts mer klockrent än när det gäller att beskriva nyhetsrapporteringen om denna händelse. Konceptet är enkelt – misstänkliggör, misstänkliggör, misstänkliggör.
Det lagförslag som upprör så är egentligen knappast särskilt uppseendeväckande – det handlar helt enkelt om att statschefen ska kunna väljas om så länge vederbörande 1: ställer upp till val och 2: faktiskt blir vald. Big deal. Man skulle kunna säga att det är ungefär som i Sverige, om det nu inte hade varit så att vår statschef redan är tillsatt på livstid av födsel och ohejdad vana. Om, säg, statsministern hade varit statschef, alltså. Ordningen med frihet att ställa upp i val är, tro det eller ej, inte helt ovanligt i demokratiska stater.
Men nu är det ju inte lagförslaget i sig som rapporteringen handlar om. När Rapports inslag om saken avslutas med orden ” för kritikerna är detta ett bevis på att Hugo Chavez försöker bli president på livstid”, så är det uppenbart att det övergått till att bli något annat än nyhetsrapportering. En agenda skymtar fram mellan bilderna på en hojtande, misstänkt mörkmuskig Chavez, bakom de suggestiva ordvalen (”stärker sitt grepp”, ”statlig kontroll”, ”mer makt under sina vingar”), och – surprise! – den är blåaktig till färgen. Den gynnar dem som gärna skulle se honom avsatt, som hejade på kuppförsöket mot honom, dem som helst av allt skulle vilja se en, ska vi säga, något mer kapitalvänlig president kontrollera landets enorma oljetillgångar. De som förmodligen nu inser att de riskerar att få dras med karln ett tag till. Han är ju sådär obehagligt populär i sådana där obehagliga allmänna val.