Det har tagit lite tid att smälta, centerns nya ”jobbprogram”. Det är en slags sammanställning av olika förslag de lagt fram de senaste åren, som haft det gemensamt att de skulle försvaga fackets och arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden. Ganska otrevlig läsning, alltså, men här finns det att tillgå för den som orkar.
Några av förslagen i programmet är extra illavarslande. Särskilda ungdomsavtal på arbetsmarknaden, krav på proportionalitet i stridsåtgärder från facken och förbud att vidta stridsåtgärder mot arbetsgivare vars anställda inte är fackanslutna, till exempel.
Ungdomsavtalen innebär en förlängning av provanställningstiden till så mycket som två år. Idén är att du som arbetslös ungdom (under 26 år), ska sluta ett ”frivilligt” avtal med en arbetssgivare om att din anställning ska vara på provbasis. Maximalt otrygg, det vill säga. Eller ”flexibel”, som centern föredrar att kalla det. Det är ett cyniskt utnyttjande av det faktum att vi har en hög ungdomsarbetslöshet. Jag har kompisar som på uppmaning av arbetsförmedlingen suttit och sökt jobb åtta timmar dagligen, som sökt varje ledig tjänst och ändå inte fått någon. Som gått söka-jobb-, och datakurser, som försökt leva på socialbidrag, men blivit tvungna att flytta hem till morsan igen när det inte har gått ihop. Så är det att vara arbetslös. Det är att vara maktlös. Och där kommer centerns ungdomsavtal in. ”Det är åtminstone ett jobb”, förväntas vi tänka, och så har den arbetslöse sålt ut sin anställningstrygghet i ren desperation.
För att ta maktförskjutningarna på arbetsmarknaden ett steg ytterligare, föreslås något smått oerhört: att inskränka i fackens rätt att ta till stridsåtgärder. Stridsåtgärderna ska vara proportionerliga, säger man. I programmet hotas med småföretag som varit tvungna att lägga ner, när facket gått in med åtgärder. Tanken leds osökt till salladsbaren Wild n’ fresh, som det var sådant rabalder kring i våras. Minns ni? Ägaren Sofia Appelgren vägrade teckna kollektivavtal och betalade bl.a. inte ut avtalsenlig lön eller semesterersättning, varpå hotell och restaurangfacket satte baren i blockad. Det blev ett jävla liv på olika centerpartister kring saken, facket jämfördes med maffian och man fick lätt intrycket att en blockad innebar både hästhuvuden i Appelgrens säng och bombhot. Minst. I själva verket var det en ganska ordinär, och fullt legitim insats från fackets sida. Men enligt centern antar jag att den skulle betraktas som ickeproportionerlig. Hade de fått bestämma, så skulle Appelgren i godan ro fått fortsätta betala lägre lön och ersättningar till sina anställda än avtalet stipulerar.
Om förslagen skulle bli verklighet har man gett arbetsgivare kraftiga incitament att försöka förhindra de anställda att gå med i facket, genom den då garanterade friheten från otrevligheter som krav på att man ska betala avtalsenliga löner och ersättningar. Centerns arbetsmarknadspolitik innebär arbetsgivarnas fullständiga frihet att utan inblandning från facket bestämma vilka villkor folk ska jobba under. Det är en attack riktad rakt mot själva tanken på att organisera sig tillsammans för sina rättigheter, mot möjligheten att gemensamt ställa krav på bättre villkor i arbetet. Det är obehagligt, men något säger mig att vi har mer att vänta av den här varan från Sveriges numera ledande antifackliga parti.