Egentligen finns det för mycket att skriva om som härrör till Ung Vänsters kampanj stoppa rasismen, för att riktigt veta vad man ska börja med. Luften går liksom ur en ibland. Jag tänker på situationen i Palestina, som framtvingats av den israeliska ockupationen och omvärldens tystnad inför densamma. I DN kan man läsa en kommentar från Natoledningen till att en bombräd dödat en massa människor i Afghanistan. De "ber om ursäkt och lovar bättring". Ja men då så, då är det ju lugnt. Lite spill får man väl räkna med när man bombar fram demokratin.
Förra veckan såg jag också att de svenska soldaterna, som deltagit i avrättningar i Afghanistan ska belönas med medalj av ÖB. Mysigt. Och sen har vi den svenska borgerlighetens okritiska, näst intill lyriska hållning inför att låta FRA, försvarets radioanstalt, lagra all data och telekommunikation. Det här är bara ett axplock av det som sker i oerhört snabb takt i dagsläget. Det är inte glädjande att se hur liberalerna formligen studsar upp och ner av hänförelse över den nya teknikens möjligheter att övervaka, åsiktsregistrera och lagra. Snacket om demokratiska fri- och rättigheter som tidigare varit deras mest sympatiska adelsmärke, är för länge sedan dött och begravet. Krigshetsandet sker öppet och ogenerat, extrema typer som Fredrik Malm (fp) bereds plats i de stora tidningarna. Även om killar som Malm inte alltid anses som helt rumsrena, hela högern sluter kanske inte upp helhjärtat bakom hans senaste groda "Jag säger inte USA ut ur Irak, jag säger USA in i Iran" får det till konsekvens att debatten blurras till och blir till en massa nonsens. Det skapar ett utrymme för ryggradslösa hållningar av typen, "det är aldrig ens fel om det är två som träter" och får det att verka sympatiskt.
Egentligen borde det förstås vara självklart, om man har någon skam i kroppen, att ställa sig upp och säga: nog nu! Men inte den svenska högern, istället jamsas det på, och pratas om att det inte alltid är så enkelt. Men det är just vad det är. Enkelt att ta ställning. För människovärde är det som ligger på bordet. Det kan man ta ställning för. Bara sådär faktiskt, om man vill. Jag vet, jag är hård, kanske någon anser att jag är onyanserad. Ser allting svart eller vitt, skulle någon av de nya liberalerna säga. Men kom igen. Vilka nyanser och kontraster är möjliga att skönja när man lever under en ockupation? Och förklara för mig då du snusförnuftiga, hur ska jag se det? Hur ser man på angreppskrig på ett balanserat sätt? Är det sunt att göra det? Och då kommer argumentet från hycklarna: "men man måste ju kunna resonera lite å ena sidan å andra sidan osv." Men jag tänker inte resonera, faktum är att jag vägrar. Och är det rimligt att göra det, samtidigt som människor förvägras rätten till ett mänskligt liv? Brutaliseringen av högerns metoder för att säkerställa makt och ekonomiska intressen intensifieras. Att blunda för det allvarliga och obehagliga gör inte att det försvinner. Tvärtom.
Världen är ingen förenklad fantasyfilm, där det finns en god och en ond sida, där de goda vinner i slutändan alldeles oavsett. Inga magiska varelser kommer till undsättning, tyvärr. De försoffade liberalerna som flackar med blicken är inget att räkna med, därför är ansvaret vi har tungt att bära. Det ligger ingen triumf i det här konstaterandet. Det är nödvändigt att fler inser. Det handlar inte om att kunna få säga: "vad var det jag sa", utan om att lyckas vända ett allt mer obehagligt utveckling. De som kommit ut som krigshetsare ska motas in i garderoben igen.
Ung Vänsters antirasistiska kampanj går ut på att mänskliggöra det som avhumaniserats. Om att berätta om det som aldrig når fram till debattsidorna i de stora tidningarna. I Palestina lever människor under daglig förnedring, här hemma ska blattarna, om de har tur och inte utvisats till tortyr, få jobba för skitlön som skoputsare och pigor hos den svenska överklassen. Det äcklar mig.
Det är tyvärr uppenbart att vår kampanj är högaktuell.
Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster