Gaza är omringat av stängsel och staket, kusten kontrolleras av vapenbestyckade fartyg, luften kontrolleras av attackhelikoptrar och obemannade spaningssonder som svävar över huvudet på Gazas befolkning. Och det som inte nås via luften och havet tar pansarvagnarna och bosättarkulorna hand om. Det är livet i Rafah, och det är den vidrigaste sortens ockupation.
Rafah, som ligger strax norr om gränsen till Egypten, på Gazaremsan, är den fattigaste och mest utsatta platsen i hela Palestina. Rafah är inte en stad, utan ett flyktingläger. De 130.000 människor som bor här är alla flyktingar. De är första andra, tredje och fjärde generationens flyktingar, och de genomlever idag exakt samma sorts fördrivning som deras förfäder utsattes för 1948. Den fördrivning som gjorde dem till flyktingar, och som resulterade i att de hamnade här från första början. Runtom Rafah finns andra palestinska flyktingläger. Och bosättningarna förstås.
Omgivna av Israel från alla håll lever Rafah-borna under ständig beskjutning, under ständigt hot, och det finns ingenstans att fly. Det finns ingenstans du kan gömma dig undan raketerna eller kulorna, det finns ingen plats du kan vara trygg på. Det finns ingenstans ett barn är säkert i Rafah, ingenstans du kan gråta dig till sömns i nattens tystnad, för i Rafah är natten aldrig tyst. Kulorna och soldaterna och förnedringen kan leta sig fram till dig ändå. Människorna som bor närmast den egyptiska gränsen är ständigt beredda att fly, och har lärt sig sin läxa. Många familjer förvarar sina viktigaste papper, värdefulla minnessaker och lite pengar i plastpåsar, för att snabbt kunna ta dem med sig om de tvingas fly.
Rafah är den plats där tre västerlänningar mist livet. Amerikanska fredsaktivisten Rachel Corrie blev nermejad av en bulldozer när hon försökte rädda en palestinsk familjs hus från att bli demolerat av schaktmaskiner. Brittiska Tom Hurndall sköts i huvudet av krypskyttarna i vakttornet här, när han försökte rädda två småflickor undan kulorna. Journalisten James Miller blev skjuten här, trots sin synliga kamerautrustning. Han var inte ens där som fredsaktivist, utan som journalist.
De familjer som finns i Rafah lever och andas i trots. De finns här trots Israel, trots ockupationen, och trots omvärldens ovilja att agera för att stoppa de inhumana krigsförbrytelser som äger rum här varenda dag.
Det är i Rafah som förnedring och krigsförbrytelser är vardag. Det är här man beskjuter ambulanser, trots att det är strikt förbjudet enligt internationell rätt. Det är här man river hus, och gör familjer hemlösa, trots att det under inga villkor accepteras. Det är här man samlar ihop alla "män" mellan 16 och 60, och för bort dem man vill ha till militärförläggningen. Trots att det är olagligt, och trots att alla som är under 18 skall betraktas som barn enligt FN.
Den israeliska ockupationsmakten trappar upp våldet för varje insats. Sakta ska brutalt våld normaliseras. Sådant som tidigare skulle gett krigsrubriker kan nu knappt ge en notis i svenska tidningar. Vi måste se till att stoppa den utvecklingen. Det som händer i Rafah just nu ska inte få passera som bara ännu en vidrig insats av den israeliska armén. Det måste uppmärksammas. överallt, i hela Sverige, på gator och torg, i skolor och på arbetsplatser, på alla tidningars insändarsidor och debattforum ska vi upprepa det enkla:
– Stoppa ockupationen! -Länge leve Palestina!
För mer information, kontakta Tove Fraurud:
070-799 16 51, [email protected]