För två månader sedan gick Afghanistan till val. Från borgerligt håll hördes applåder och hejarop. Demokratin hade segrat, påstod dem, och talibanerna kunde nu tryckas tillbaka. Nu, två månader efter valet, visar det sig att verkligheten är snarare raka motsatsen till borgarnas drömmar om Afghanistan. Precis som jag skrev i en bloggduell med en av invasionsanhängarna, Magnus Andersson från CUF, omgärdades valet av omfattande fusk med kopplingar till krigsherrar och den sittande regimen. Ännu idag har resultatet inte fastställts. Istället råder politisk kaos vid sidan av de säkerhetsmässiga storm som landet befinner sig i.
Inget tyder på att våldet i Afghanistan är på väg mot ett slut. Oron har spridit sig till grannlandet Pakistan, där militären nyligen satt in 25 000 soldater mot den uppskattningsvis 10 000 man starka Talibanstyrkan, en “offensiv” som bara efter två dygn bedöms vara dömd att misslyckas.
Afghanistan börjar bli ett uppenbart problem för EU och USA. I synnerhet USA:s image och prestige hänger på ett avslut vid rätt tidpunkt så att hela invasionen inte uppfattas som ett amerikanskt misslyckande. Men den diskussionen är på många sätt redan passé. Invasionen av Afghanistan skulle aldrig ägt rum. Världssamfundet skulle aldrig ha gett efter för USA:s påtryckningarna, dagarna och månaderna efter 11 september 2009. Afghanistan invaderas felaktigt, inte för att landet låg bakom attackerna på WTC, utan för att en grupp ljusskygga militanta muslimer använde det bergiga landskapet som gömställe. Sedan invasionen 2001, har konflikten skapat fler terrorister än den oskadliggjort.
Den nya Obama-administrationen är medveten om detta, och måste därför manövrera mellan den inhemska oppositionens krav på handlingskraft och den internationella opinion som kräver ett tillbakadragande. Inom det demokratiska partiets finns en djup klyfta rörande den afghanska strategin. Medan militära rådgivare driver på för truppförstärkningar med upp till 40 000 man, tar nu John Kerry, ledande demokrat, ton mot ytterligare trupper.
Och Hamid Karzai har nu insett att det rådande läget hotar marionettstyrets existens. Dels måste valutgången lösas och dels måste en dialog startas med talibanerna för att bringa stabilitet. Frågan är hur länge Karzai har råd att vänta på ett amerikanskt klartecken.
För svensk del, har vi för länge sedan passerat bäst-före-datumet för de svenska soldaternas närvaro i Afghanistan. Det var förstås fel att skicka ner svenska tjejer och killar överhuvudtaget, men nu måste frågan tas upp till debatt. Borgarna måste inse att de har förlorat den ideologiska striden och att argument som demokratisering eller “världens första feministiska krig” är tomma argument som inte har förankring i den afghanska verkligheten. Det finns inget som heter afghansk demokrati, det har det senaste valet visat och kvinnors positioner har pressats tillbaka under den väststödda Karzai-regimen. Det afghanska folket behöver verktygen för att ett återuppbyggande. Jag menar det humanitära bistånd som idag omöjliggörs av den utländska militära närvaron.
Noterat: The Times avslöjade nyligen en skandal där tio franska ISAF-soldater dödades i en Talibanattack. Bakgrunden till attacken rapporteras vara att de franska soldaternas avresta italienska kollegor inte informerat fransmännen om att muta Talibanerna för dra ner på våldet i Sarobi-regionen. Läs mer här och här.
Läs också inlägget från bloggduellen för två månader sedan:
Bloggduell: Afghanistan är ockuperat och måste befrias!
Bloggduell 1: Vi betackar oss hjälp från Andersson
Bloggduell 2: Kvinnorna är ockupationens förlorare
Andra som bloggat: Linus Fremin
I medierna: AJ, Ss, SVT, Ex, GP, DN