Installationstal, Ung Vänsters 49:e kongress 2021
Ava Rudberg, förbundsordförande
Malmö, 2021-01-05
Kära kamrater, (socialister, feminister, Ung Vänstrare…)
Det är så fruktansvärt, roligt att få stå här framför er. Tack är ett litet ord, och förtroende ett stort, när de står i relation till varandra. Men det är ett ärligt ord och det kommer tillsammans med ett löfte om att göra mitt yttersta för att förvalta det förtroende jag fått. För att citera något de senaste fyra ordförandena har sagt och som jag helt och hållet håller med om: “det finns ingen större ära för en ung socialist och feminist”. Jag vill börja med att tacka den avgående förbundsstyrelsen. Det jobb ni har gjort för det här förbundet den här kongressperioden har varit långt, och bitvis säkert tungt. Men det går inte osett förbi och jag och alla medlemmar idag vet att förbundet hade sett annorlunda ut om inte ni hade kämpat med den jävlar anamma och den kompetens som ni gjort. Den är en glädje att få ta över stafettpinnen från just er tillsammans med den förbundsstyrelse som ska väljas, och jag lovar att vi ska förvalta den lika bra som ni gjort.
Vårt förbund vilar på en stolt historia som sträcker sig långt mer bakåt än den senaste kongressperioden. I snart 120 år har det här förbundet verkat för arbetarrörelsens rättigheter, för socialism och för solidaritet. Solidariteten, det som byggt och genomsyrat arbetarrörelsen i åratal är förmågan att se sig själv i, och gentemot andra. Det är att inte bara kämpa för sina egna villkor, och sin egen förmån. Det är att ha andra i åtanke, de som har sämre förutsättningar att kämpa, eller som inte kan kämpa alls. Solidariteten är det yttersta försvaret mot en hård och kall värld, och sammanfattas kanske bäst genom att citera André Dumás “De tre musketörerna”: “En för alla, och alla för en”. Eller kanske Louis Blanc, och Marx: “Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.
Kamrater, att vara ung idag är att tvingas kämpa.
Vi kämpar oss igenom ett skolsystem som inte är gjort för oss – där betygshetsen är tung och kvävande och det verkar spela större roll hur du presterar än hur du mår. Där skolan blir till en marknad i högerns händer, som ska gå med vinst till vilket pris som helst, oavsett vad man offrar i processen. Oavsett om det man offrar är kvalité och elevernas psykiska välmående.
Vi kämpar på en omöjlig arbetsmarknad, där jobben är få och med dåliga förhållanden. Vi springer direkt på chefens samtal, kutar snabbare och tar färre pauser när cheferna pratar om produktivitetseffektivisering. Inte för att vi vill – men för att det krävs av oss. Vill man komma tillbaka nästa pass får man varken bråka eller vara långsam. Arbetsrätten håller på att skäras ned i skrämmande fart, sjuksköterskor uppmanas att springa snabbare och inskränkningar i strejkrätten har blivit vardagsmat från både högern och från socialdemokraterna.
Vi kämpar om boende på en bostadsmarknad som urholkas och bryts ned. Där vi tvingas flytta runt på olika tredjehandskontrakt med ockerhyror och oroar oss över om vi ska hitta något nytt innan kontraktet tar slut, eller tvingas flytta hem igen. Det är en bostadsmarknad där det byggs mer bostadsrätter som ingen har råd att bo i och samtidigt står fler unga utan egen bostad än någonsin.
Vi kämpar mot en döende planet med allt vi har. Vi ger det våra skolnärvaro när vi skolstrejkar, vår midsommar när det är klimataktion, och vår energi när vi helst skulle vilja få slippa tänka på det. Vi ser hur företag, stater, och EU vägrar ansvaret för sina utsläpp och istället fortsätter sälja utsläppsrätter och låtsas att det är klimatkamp. Vi ser högern gå efter deras nycker och prata om “individansvar”, kompostering och vikten av att duscha kortare. Det är inte vi som duschat hit klimatproblemen, och det är inte genom klimatsmarta tvättmaskiner de kommer tvättas bort.
Vi kämpar oss igenom ett samhälle som till sin själva utformning är rasistiskt, som strukturellt förtrycker och mördar. Som värderar icke-rasifierade kroppar, västerländskt låtande namn, över alla andra. I våras blossade Black lives matter-upproret i USA, och runt om i världen stormade solidaritetsdemonstrationerna. Antirasister världen över blev direkt stämplade som bråkiga, som upprorsmakare. Men om det är att vara en bråkstake att inte hålla käft när rasismen skördar liv och det sopas under mattan – då finns det ingenting jag hellre vill att vi är.
Med de enklaste orden kämpar vi oss igenom ett klassamhälle, i dess mest konkreta former. Klassamhället är inte diffust, eller svårt att ta på. Det är konkret, det gör ont, det känns ända in på kroppen. Det är ett samhälle som är utformat för de rika, där de går med vinst och vi vänder på varenda slant för att få lönen att räcka månaden ut. Där vi arbetar ihjäl oss och de drar vinsten av vårt arbete. Det är kampen om mervärde absolut, och framförallt är det kampen om våra liv. Det här samhället är inte utformat för oss, och det är minst sagt förjävligt.
Men det är inte ett samhälle som behöver se ut så. Vi har makten att förändra och det kommer vi att göra. Varken kapitalismen eller klassamhället är odödligt, könsmaktsordningen och rasismen är inte naturlagar, och det får vi inte heller tro. Framtiden tillhör trots allt oss.
VI ska bygga studentlägenheter och hyresrätter i slottet, golfbanorna ska bli parker och idrottsanläggningar och de privata klubbarna ska bli till fritidsgårdar. När våra medmänniskor hotas att utvisas ska vi ta striden för asylrätten, om besluten faller ska vi blockera utvisningar, och vi ska aldrig låta en rasistisk samhällsdebatt sätta agendan.
Vi ska fortsätta blockera klimatfarlig infrastruktur och genom civil olydnad sätta radikal socialistisk klimataktivism på agendan. Folk mot fossilgas var bara startskottet, den svenska klimatrörelsen är inte på något sätt färdig och svenska klimataktioner är ett faktum fossilkapitalet ska komma att räkna med.
Vi ska ta makten över arbetsplatserna, och när det är vi som bestämmer ska inga sjuksköterskor och städerskor slita ut sina ryggar. Vi ska organisera våra arbetskamrater i med och motvind, vi ska stötta varenda strejk, och vi ska stå upp för varenda skyddsombud de försöker sparka. Va inte rädda för cheferna, de ska va rädda för oss ;-).
För kom ihåg hur saker förändras, kamrater.
Vi har aldrig fått något av snällhet – vi fick inte åtta timmars arbetsdag, vi fick inte rösträtt och vi fick inte ett avskaffande av tvångssteriliseringarna av transpersoner. Ingen gav oss fackliga rättigheter, eller en bättre abortlag. Vi tog, vi krävde, och vi kämpade. Vi vägrade hålla käften när de ville att vi skulle vara tysta, fortsatte blockera, demonstrera och bråka varje gång de ville plocka bort våra rättigheter, och i slutändan kan vi se att det lönade sig. Vi förändrade, tillsammans, och det är den historien vi står på – den insikten vi bär med oss framåt. Luften i lungorna som ropar slagorden är vår gemensamma, ilskan som organiserar demonstrationer och nätverk bär vi tillsammans. Vår storlek är vår styrka, och det kommer vi att använda. Framtiden tillhör oss, och kom alltid ihåg att vi vägen dit är tillsammans, genom enad kamp.
Det här året har varit konstigt, och osäkert,
och pandemins restriktioner har såklart även påverkat oss. Kongressen har sett annorlunda ut i år, än den har gjort något tidigare år. Det är svårare att diskutera online, jobbigare att inte kunna se varandra i ögonen, diskutera motioner med folk från andra distrikt på lunchen, och rösta med acklamation. Men vi har gjort det så bra vi kunnat och det har varit ett nöje att få dískutera, argumentera, och tycka olika tillsammans med er – även digitalt. Vi är inte i samma rum som varandra, men vi finns i allra högsta grad med varandra i känslan.
Men vi är inte klara nu. Kongressen är ett startskott för kongressperioden, verksamhetsplanen är den guide som sätter ramarna för vad vi tillsammans ska göra de kommande åren. Förra året släpptes Ung Vänsters handbok i lokal organisering. I den kan man läsa om exakt det som vi vet, och har vetat i många år – att det är solidaritet, och gemensam kamp som gör skillnad. Det är genom organisering, på arbetsplatser, på skolor, i bostadsområden, som vi vinner fighter som gör skillnad för våra liv. Det är vad vi gjort alla år hittills, och det är vad vi kommer att fortsätta göra. Pandemin har gett oss nya insikter i hur man kan organisera när vi har svårt att samlas, och även om vi hoppas på att snart kunna träffas kommer mycket av kongressperiodens inledande arbete att handla om just detta – att vara ett förbund, ett distrikt, och en klubb när vi inte kan stå bredvid varandra.
Den kommande kongressperioden står vi också inför en valrörelse. En valrörelse då debatterna på skolor kommer bli allt fler, då andra ungdomsförbund kommer återuppstå efter att ha tagit sabbatsår. Det kommer att skrivas debattartiklar, deltas i debatter, och mötas i valstugor och på bokbord. Men vi är inga minipolitiker, och vårt syfte är inte att jaga röster. Vi kommer fortsätta prata om det som påverkar unga i deras vardag, vi kommer att fortsätta demonstrera och vi kommer alltid överrösta rasisterna när de försöker måla sig som rumsrena.
Men framförallt ska vi, oavsett valrörelse eller inte, göra allt det vi gör bäst – det som är vardagen i förbundet. Vi ska fortsätta aktivista, affischera, och bannerdropa landet över. Det ska hållas öppna möten och föredrag, och diskuteras och debattera på såväl klubb, som distrikts- och förbundsnivå. Och vi ska aldrig underskatta betydelsen av de sakerna.
Kamrater, jag gick med i det här förbundet 2015. Då var jag femton år gammal, och hade precis börjat gymnasiet. Jag gick med på ett bokbord i skolans matsal, för att personen bakom bordet var min nya klasskompis, och för att det stod feminist på ett av flygbladen. Jag gick inte med för att jag hade en färdig klassanalys eller tyckte att Marx var en klok påg, utan jag gick med för att jag var arg. Jag var arg för att vi hade haft hållbar utveckling som temadag under alla mina år i skolan, men aldrig pratat om vilka de verkliga klimatbovarna var. Jag var arg för att alla mina tjejkompisar var oroliga för våldsamma relationer och att gå hem sent på kvällen ensamma när mina killkompisar inte var det. Jag var arg för att ingen tog mig och alla andra ungdomar som mig på allvar. Den ilskan fick konkreta former i Ung Vänster, den fick ord att förklara sig, mål att kämpa för, och verktyg för att uppnå dem. Men den fick även ett sammanhang.
Tidigt förra året hörde jag en Ung Vänstrare beskriva att komma till Ung Vänster som att komma hem. Och det finns ett visst hem för mig i den klubblokal där jag var aktiv först. Att kliva in där har en aura av något familjärt, ett lugn som kommer från att veta att jag alltid kommer vara välkommen. Att där, och i alla andra Ung Vänster-lokaler, alltid kommer att diskuteras, alltid kommer föreläsas och alltid kommer dofta svagt av färg, eller lim från den senaste basarbetesrundan. Det finns ett visst hem på centrala arrangemang. Det är doften av en linsgryta som lagas i en hemkunskapssal någonstans. Smaken av för starkt kaffe och godis från kiosken. Det är ljudet av diskussioner över lunchen, sällskapsspel som spelas och distrikt som tävlar om vem som kan melodin till flest kampsånger. Det är känslan av att bli lyssnad på när man gör sina argument, och glädjen i att få lyssna tillbaka när nästa person tar plats i talarstolen och förklarar på ett sakligt sätt varför man har fel. Det är en känsla som, trots att saker är annorlunda i år, genomsyrar mig nu.
Avslutningsvis vill jag säga att,
Kamrater, det finns inget jag hellre pratar om än oss. Inget jag är så stolt över, så lycklig att få vara en del av, eller som ger mig så mycket styrka. Det här förbundet har låtit mig växa, växt fram en ideologisk ryggrad i min rygg, och gett mig mer skinn på näsan än någon skola någonsin kommit nära att göra. Tack igen för ert förtroende, och framförallt tack för att jag får chansen att göra det här tillsammans mer er. Vi är feminister, antirasister och aktivister. Vi är instruktörer i feministiskt självförsvar, marxister och klimataktivister. Vi är arbetarklassens arga ungdomar, vi är kampbenägna, och vi är redo för att skapa förändring. Vi är Ung Vänster, tillsammans. Du och jag och alla som inte är på just denna kongress. Och om det är något jag är säker på, så är det att jag är stolt som FAN över oss, över allt vi har, och ska komma att, åstadkomma.
Tusen tack!